På kylskåpsdörrarna i köket finns mängder av bilder på barnbarnen och färgglada teckningar som de ritat. Sabah Larsson, 54 år har landat i Piteå och i radhuset på Annelund tillsammans med frun Anneli, 53 år. Tillsammans har de tre barn och två barnbarn.
– Min pappa som var en väldigt klok man sa att: "Den dagen du gifter dig, då får du din egen familj" , det är något jag verkligen tagit fasta på. Min familj finns här i Piteå, säger Sabah Larsson och häller upp kaffe, samtidigt som Anneli ställer fram klassiska irakiska godsaker och fika.
– Nog var jag orolig för Sabah när han var där nere, man följer ju med i nyhetsrapporteringen, säger hon.
Vi backar tillbaka i historien och Sabah Larsson minns exakt på dagen när han lämnade hemstaden Bagdad i Irak – den 24 april 1988.
– Jag trodde att jag skulle hålla mig borta i två dagar, men det blev 30 år, säger han.
Han växte upp i en känd familj – politiskt engagerade och vänsteranhängare. Diktatorn Saddam Hussein styre präglades av krig och övergrepp gentemot all opposition. Hans äldre bror avrättades genom hängning, en kusin dog i strid och tre andra kusiner försvann från fabriken de jobbade på och har aldrig återfunnits.
– Familjen och partiet ville skydda mig, säger Sabah och berättar att det var därför han fördes bort från hemlandet.
Till sist hamnade han i Moskva. När Saddam Hussein invaderade Kuwait fick världen upp ögonen för vad som pågick.
– Först fick jag internationell asyl, sedan fick jag välja vilket land jag ville åka till, berättar Sabah.
Då han hade släkt uppe i Arvidsjaur föll valet på Sverige.
– Det var väldigt spännande, från 50 grader varmt i Bagdad till kylan här uppe. När jag satt i flygplanet och såg snön överallt tänkte jag, vart ska vi landa? (skratt).
Bara en månad senare träffade han Anneli, då de båda studerade på Sandbackaskolan.
– Jag såg henne och blev bara kär, tänkte att henne ska jag ha, fast jag visste inte hur jag skulle gå till väga, säger Sabah som inte kunde svenska och var dålig på engelska.
Anneli var dock till en början inte lika lättövertalad.
– Jag tyckte han var en stilig man, men han var inte min typ. Men sedan lärde vi känna varandra och såg hans inre sidor, han är så rar, snäll och omtänksam.
Kärlek uppstod och paret bodde först fyra år i Arvidsjaur innan Sabahs studier förde dem till Piteå.
Sabah har bott i Sverige sedan april 1992 – men på grund av de fortsatta oroligheterna i hemlandet Irak med terrordåd, bilbomber, explosioner och kidnappningar, har det aldrig varit aktuellt att återförenas med familjen förräns nu.
– De första åren vågade jag inte ens ringa dem, då alla utlandssamtal i Bagdad är avlyssnade. Men sedan blev det enklare att hålla kontakten via internet och facebook.
För några år sedan började han fundera på allvar på att åka tillbaka, men då svepte en ny terrorvåg över norra Irak och syskonen menade att. "Du får inte komma hit, stanna hemma".
– Men till sist så kände jag att jag måste våga åka dit, mina syskon blir äldre och det kanske är sista chansen att få träffa dem, säger Sabah och berättar att hans pappa dog redan 1992 och hans mamma 1995.
I slutet av mars landade han på Bagdads flygplats och ungefär en mil bort (då Irakier inte får vistas på flygplatsen) mötte syskonen och deras närmaste upp honom, inklämda i en minibuss.
– Jag kände igen dem på en gång, men det var mycket blandade känslor och jag visste inte hur jag skulle reagera. Men de kramade om mig och skrattade och grät och det gjorde jag också. De sa: "Är det verkligen du eller är det någon annan?".
Hemma i huset där han fötts, i en förort till Bagdad slaktades direkt ett djur framför honom utanför ytterdörren för att fira.
– Men jag kände inte alls igen mig i Bagdad, allt var så annorlunda och det kändes som att byggnaderna hade krympt. Jag kände mig svensk när jag var där.
Sabah konstaterar att mycket inte fungerar i Irak, vilket är en sorg för honom. Men inom familjen finns mycket kärlek.
Sabah har tre systrar och en bror kvar i Irak.
– De är noga med att nu när Sverige tagit emot mig så ska jag sköta mig här och ge tillbaka, säger Sabah som jobbar som kock på Strömbackaskolan och engagerat sig elva år inom socialdemokratin i Piteå. Efter en kortare time out är han nu beredd på att komma tillbaka.
– Efter resan känner att det är så viktigt att bevara det vi har här – jag är så stolt över Sverige.