Så vänder hon sida i sagoboken

Läser journalisten Dan Josefssons reportage "Barn är människor", där danska familjeterapeuten Jesper Juul intervjuas. Rubriken får mig att nynna "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land", men tillbaka till Juul. En del av det han säger är faktiskt intressant. Och slående. Bland annat det här: "Man är så upptagen av att låta som en ’riktig förälder’ att man till slut börjar tala om sig själv i tredje person: "Mamma vill inte att du gör så", "Pappa tycker att du ska göra så och så". Det där rollspelet blir man enormt frustrerad av som barn. Och det är förståeligt, tänk om man haft en vuxen partner som ständigt gick runt och spelade kvinna eller spelade man och talade om sig själv i tredje person?".

Jag hör min egen röst i huvudet. "Mamma ska bara dricka upp kaffet så ska vi gå ut", gärna med repetition, "Siri! Ska vi gå ut? Mamma ska bara dricka upp kaffet först". Herregud, det låter ju inte riktigt klokt. Jag måste gå på avvänjning från att prata om mig själv i tredje person. En kompis tycker också att det är lite fånigt, men häromdagen ville hennes mellanson ha en till kaka. Trots att hon sa nej fortsatte han tjata så drog hon till med: "När mamma säger nej så är det nej!".

Hans klockrena svar:

"När pojke säger ja så är det ja!"

Det är också den pojken som älskar att ha på sig sina snickarbyxor och som myntat uttrycket "Jag jobbar på. Inte av".

Även här hemma händer det saker, Siris mest begripliga ’mening’ är dock något i stil med "Mah! Ma ma ma ma maaaaa!" och "Pa pa pa pa aaapa!". Hon vet ännu inte vad lampa är, men frågar man henne "Var är Hemi?" tittar hon efter sin sammetsögda hundstorasyster.

I går investerade vi i en babyvakt, eftersom vi ser fram emot stillsamma kvällar i trädgården med en kall öl i näven. Efter stängningsdags i barnkammaren. Föräldraenheten har walkietalkie-funktion, men det går inte att prata med bebisenheten, utan bara med andra walkietalkies. Lite synd, tycker jag som gärna hade använt den till att stoppa hunden från att slicka tassarna. Tänk att få höra när hon sätter igång med sina stackars tassar och rikta ett skarpt "Hemi! Sluta slicka!" i föräldraenheten. Men folk runtomkring skulle nog titta lite konstigt då.

Åter till den arbetsföra mellansonen. När han var liten låg han ute och sov i barnvagnen. Plötsligt blev det ett väldigt liv i babyvakten då ett flygplan flög förbi på låg höjd. Storebrodern utbrast: "Oj, mamma nu bajsade han nog!".

Siri är inte yttepytteliten längre. Hon klänger och kastar sig. Pillerjobbar med knubbfingrarna. Försöker trycka på knapparna på leksaksmobiltelefonen och på fjärrkontrollsfavoriten. Hon tar egna initiativ till bus och har generöst börjat rikta nappen mot mammas - eller vad säger jag - min mun.

Och så det bästa av allt. Hon vänder sidor i boken när vi läser. Vad är ett svarsleende, en rullning från mage till rygg, ett dyk på babysimmet jämfört med jag-ska-vända-blad-i-boken. Mammahjärtat glädjejublar.

Men det tar uppenbarligen på krafterna. Och även om mammahjärtat inte direkt glädjejublar när de dagliga framstegen blir till närhetsbehov och myror i kroppen nattetid, känner jag lyckan över att få finnas till för henne. Så i grådassigt morgonljus sitter vi i soffan, Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" ligger på vardagsrumsbordet. Men den tiden på dygnet låter jag kloka ord vara och nöjer mig med smekning på yttepyttestors pyjamasrygg.