Så smälter hon in i mig för en stund

Sista veckorna har vi varit på Familjens hus då och då för att Siri ska få interagera med andra barn. Under första sångstunden sitter hon mestadels stilla, tagen av rösterna, handklappningarna och de andra barnen. Men sedan går det undan. Hon leker i plastborgen, klättrar på en bänk, kör ner huvudet som en häcklöpare och kryper diagonalt över rummet. Fort fort. Finner en lockhårig flicka som uppenbarligen är alldeles fantastiskt förtjusande och som Siri bara måste pussapussapussa.

Så vilar hon på gymnastikmattorna under ribbstolarna. Åker rutschkana i nästa sekund.

Visst njuter jag av att se henne bland andra barn, men jag njuter också av lugnet som följer på stimulerande aktivitet. Lunchar med en vän i nya köpmeckat och förtär tillsammans med dottern - som har fågelungestil på gapet - oliver, kikärtor, lax och tzatsiki.

Väl hemma somnar lekflickan i ett huj och jag hamnar vid det kombinerade bok-, leksaks- och klädberget i rummet intill. Dagen började nämligen med gråväder och tröttillstånd. Siri förvandlades till en riva-ut-maskin och ... rev ut saker. Överallt.

Blir sittande med en bok om mitt kompetenta barn. Ögonen fastnar nämligen på ordet rutschkana, något Siri ju roat sig med bara för en liten stund sedan.

Det jag läser känns gammalt och välbekant, ändå tänker jag att jag inte alls följde mina egna före-barn-föresatser på öppna förskolan. Kapitlet handlar om hur jag som förälder ska få mitt barn att förstå att hon är värdefull som hon är. Justprecisexakt som hon är.

Författaren Jesper Juul menar att när vi föräldrar vill förmedla jagserdig har vi så lätt för att övergöra det. Han resonerar nämligen såhär: Små barn vet att de behöver bli sedda. När till exempel Kathrine, ett-och-ett-halvt, ropar "Titta, mamma!" när hon åker rutschkana första gången gör hon det för att bli sedd.

Och vi anhöriga tittar gärna, men ger ofta tillbaka något helt annat än vad barnen ber om. Vi blandar nämligen ihop existens med prestation när vi svarar "Men titta vad duktig du är. Vad bra det går!".

Jesper Juul menar att Kathrine inte vet att man kan vara bra eller dålig på att åka rutschkana. Hon är mitt uppe i sin upplevelse och vill få sin existens bekräftad. Allt hennes mamma behöver göra är att ropa "Hej!". Vill man lägga till något mer kan man säga det man ser "Det ser ut som du har roligt".

Hemläxa till nästa gång, alltså. För givetvis vill jag att Siri ska känna sig värdefull, för hon är ju så ofantligt värdefull. Med sina havsglittriga ögon, sin bebisrunda mage och sitt nypåkomna sätt att säga"Hejjj! Hejjj" Hejjj" klockan 03.49 på natten.

En gammal jobbarkompis till mig skrev för ett tag sedan om en livsavgörande insikt. Jag tänker på hennes ord en såndär 03.49-morgon när en bomullsdoftande Siri till slut somnar om på min mage. Smälter in i mig, blir en fysisk del av mig för några timmar.

Egentligen kan vi lägga ner kraven på oss själva, för om vi bara gett våra föräldrar möjlighet att älska på det här sättet en kort period av sina liv så är det nog.

Vi har alla gjort nog.