Sia lämnar medicinen till sin matte. Hon kan känna av ett epilepsianfall två dagar i förväg.
Som 15-åring var Ann Brandt med om en svår skoterolycka.
– Hjälmen sprack och jag skadade nerver i hjärnan. Jag blev halvsidesförlamad, bröt ett skulderblad och låg medvetslös i 17 dygn, säger hon.
Efteråt fick Ann lära sig gå och prata igen. Ett år efter olyckan fick hon sitt första epilepsianfall och problemen har senare förvärrats.
I dag lider Ann av svår epilepsi och svåra nervsmärtor. Hon har även en whiplash, diskbråck, en kotförskjutning i ryggen och lider av en opererad axel.
För att klara vardagen hjälpligt måste Ann äta starka mediciner.
– Jag vill inte äta allt eftersom jag får så mycket biverkningar, men medicin mot nervsmärtorna och epilepsimedicinen måste jag ta.
Bea gillar att träna med hundarna. De håller på med allt från nose work till agility.
Hennes stora stöd i livet är barnen Bea, 9 år, och Robin, 7 år, samt Sia och Lisa, hennes två border collies.
– Hundarna är enormt viktiga för mig och barnen. Jag har tränat Sia till smärthund, epilepsihund och servicehund. Hon markerar upp till två dagar innan jag får ett anfall och hon hjälper mig med allt från att hämta saker, klä av mig till att hämta medicin. Nu håller vi på att träna upp Lisa med tanken att hon ska kunna lindra ångest, stress och psykisk ohälsa.
Familjen umgås mycket genom att gå kurser och träna hundarna i allt mellan agility, nose work, rallylydnad och spår.
Ann säger att dottern Bea är en stor trygghet.
– Även om det är hemskt att ens barn ska behöva hjälpa en på det sättet så är hon så lugn och sansad, ja hon är helt otrolig. Hon tar också stort ansvar för sin lillebror. De älskar verkligen varandra över allt annat.
Bea berättar att hon brukar hålla om sin mamma när hon har ett anfall.
– Jag visar att jag är nära och kramar henne. När hon skakar ger jag henne medicin, mamma och pappa har lärt mig hur man ger sprutan.
Bea tycker att det känns bra att hjälpa till, men lite jobbigt också.
– Jag vet att jag inte behöver göra det, men det känns bra. Fast jag önskar såklart att det inte var så här.
Hunden Lisa är sju månader och nyfiken på allt som händer. Här hjälper Sia Ann att ta av sig strumporna.
I somras flyttade Ann, som nu är 35 år, barnen och hundarna in i en lägenhet på Djupviken i Piteå.
Hon drömmer om att få hjälp av en samordnare som kan koordinera all hjälp Ann behöver.
– Just nu känner jag mig förtvivlad och besviken på samhället. Min situation är orättvis mot alla. Om jag får hjälp får mina barn en chans att vara barn.