Rutinerat, Jill
Konsert: Jill JohnsonPlats: Pite Havsbad, casinotLängd: En timme och nio minuterPublik: Nästan 900. Tämligen mogen och mestadels myslyssnande.EKONSERT
Hon hoppas på snö (årets första kommer mitt i spelningen), bjuder på fräckt mellansnack och avslutar faktiskt höstens turnesväng på Pite Havsbad. En företrädesvis mogen åhörarskara myslyssnar på ett visserligen förutsägbart, men oftast bra program den här kvällen. Hon är ett fullblodsproffs, når långt ut i publiken och ser ut att trivas. Avslappnad är bara förnamnet och där låtarna inte förmår bära sig själva tar hon dem på starka axlar. Säkerheten, lusten att underhålla och den aldrig svikande rösten kan summeras som behållningen. Bandet ska förstås också omnämnas. Det låter solitt och stilsäkert om än lite väl städat emellanåt.
Setlistan med den väntade arenacountryn kunde ha varit roligare. Hon skippar av någon anledning självklarheter som "God bless a girl in love", "Jump in a car" och "Cowboy up" till förmån för blekare låtar som "You’re looking for me" och "Say something", vilket är svårt att förstå. Ett par nedstrippade låtar med dragspel och banjo som inslag höjer temperaturen och "Kärleken är" gör sig perfekt med pedalsteel.
Jag saknar körtjejerna, annars är mycket sig likt sedan senaste Piteåbesöket. Den kanonstarka inledningen (här i form av "Cant’t get enough of you", bugglåten "You can’t love me too much" och "Till the cowboys come home"), showens längd och avslutningen med Gram Parsons-klassikern "Love hurts".
En härlig karisma och en strålande röst som sagt, men hur bra skulle det kunna bli om hon fick lite tyngre countrymaterial och testade lite yvigare musiker, om så bara för en platta? Tanken fortsätter att kittla.
Så jobbar vi med nyheter