Att de yngsta läsarna fått möjlighet att bidra med sin del till tidningen, genom att skicka in berättelser och teckningar, har länge varit uppskattat bland PT:s allra yngsta läsekrets. Så populär att den nu, över 60 år, sedan premiären, fortfarande är ett stående inslag i tidningen.
Rustibussen
Första gången en avdelning med läsning anpassad för barn infördes i PT var den 19 november 1953. Sidan, som kallades för Rustibussen, bestod av teckningar, knep och knåp och en och annan läsarberättelse. "Den här halvsidan är ägnad Piteå-Tidningens yngsta läsekrets, ni alla alltså som är i skolåldern eller kanske inte hunnit börja skolan men i alla fall tycker det är skojigt att titta i tidningen. Det är meningen att vi ska råkas då och då och för att Rustibussen ska bli precis som ni själva vill ha den, så är alla unga PT-läsare välkomna med bidrag", stod det på de inledande raderna.
Pelle Tott
Rustibussen publicerades på lördagar, förutom premiärsidan som infördes på en torsdag. Så småningom döptes den om till Tant Rusti. Någon gång på 60- eller 70-talet fick den heta Våran sida och efter det har sidan haft ytterligare ett par namn – Ung lördag, Barnens sida och sedan 1990-talets början heter den Barnsidan. Från att alltid ha publicerats på lördagar ändrades publiceringsdagen den 24 november 2008 till måndagar. Då gjordes även layouten även om. Sidhuvudet blev rosa och övriga sidan fick också mer färg.
Pelle Tott, dagens frontfigur, såg vi första gången i tidningen i slutet av 90-talet. Han har blivit en uppskattad maskot för PT:s yngre läsare.
Hur är det att vara "mamma" till Pelle?
– Det är skitkul, tycker jag. En bidragande faktor är väl kanske det att jag har barn som är i målgruppens ålder, säger Sanna Eriksson, redaktör för Barnsidan i dag.
Hon har axlat rollen som redaktör i lite mer än ett år, och trivs bra. Att skriva om barn och för barn skiljer sig en aning från det dagliga nyhetsflödet på redaktionen, säger hon.
– När det handlar om barn krävs det lång framförhållning. Att besöka en skola eller en förskola kräver ofta att man bokar in jobbet flera dagar i förväg, det ska hinnas prata med föräldrar och dubbelkolla att det är okej att skriva och fota. Det skiljer sig mycket från hur vi normalt jobbar på tidningen.
Hur tänker du kring materialet?
– Jag försöker att inte bara göra bevakningsgrejer, utan att man också tipsar om pyssel och lekar, recenserar appar och spel. Sedan har jag gjort lite försök med att engagera barn att skriva själva, med viss hjälp. Jag har två tjejer som har gjort testpatrullsuppdrag, men jag skulle vilja ha mer sånt. Sedan försöker jag ha som regel att även om jag intervjuar vuxna när jag besöker skolor eller förskolor så är det barnen som får säga saker och driva texten framåt.
Hur väljer du vad du ska skriva om?
– Jag försöker hålla en blandning. Sedan är det ju inte så att varje uppslag innehåller något för varje ålder, men att man åtminstone då och då när man bläddrar upp sidorna hittar något som passar en själv. Det är lite svårt eftersom att åldersspannet är så stort, från små barn upp till sjätte klass, så det är stor skillnad på åldrarna, säger Sanna Eriksson.