Vad svenskar i allmänhet är mest rädda för är inte att dö, det är inte spindlar och det är inte höga höjder. Det är att prata inför andra. Att öppna sin mun och släppa ut väl valda ljud i olika kombinationer. Det är vad som skrämmer svensken. När jag läste detta började jag fundera, hur har det blivit så här? Och varför låter man det fortsätta?
Vissa är blyga av naturen, de gör inte mycket väsen av sig och är nöjda med att observera när andra tar för sig och låter. Andra kan inte vara tysta ens en minut, och uppmärksamhet dricker de som vatten och andas som syre. Fast jag tror inte att det är så enkelt, många gånger är man en blandning, och vilken ”sida” man väljer beror helt på omgivningen och sällskapet. I skolan är rädslan för prata och ta för sig tydlig.
I nian var jag ordförande i min skolas elevråd, och med den rollen kom också en tradition som jag bävade inför. Varje skolavslutning skulle årets ordförande prata lite grand, för alla elever och deras anhöriga. Jag var nervös hela nian, men jag ville fortfarande klara det. Dagen kom och jag hade panik, men min fina klass peppade och var så där härliga som bara de kunde vara. Sen var det dags.
Jag tror inte att jag andades särskilt mycket under de där minuterna, min röst svajade och salivproduktionen var obefintlig. Men jag pratade faktiskt för hela skolan, och det är jag stolt över.
Att elever ska sitta som på nålar hela lektioner för att man är rädd för att få frågan är inte okej. Det borde vara oacceptabelt i en demokrati där grundpelaren är att allas röster ska höras. Det vi hinner gå igenom på till exempel svenskan hjälper några, men långt ifrån alla, och de flesta skolämnena kräver att man öppnar munnen. Det här problemet, som inte heller bara gäller unga, behöver erkännas, förebyggas och till sist lösas.
Kanske någon politiker ska hålla tal om detta. Om de vågar.