Rönnbär, bussåkning och hjärteskratt

Denna höst hade jag tänkt börja jobba heltid igen, men jag har väldigt svårt att ge upp mina föräldralediga torsdagar. I nuläget är det kanske jag som behöver dem mer än Siri, jag vet inte. Morgonen är vår bästa stund och förra veckan tillbringade vi den tiden i soffan. Jag låg i ena halvan och läste medan Sippan låg skaföttes under en filt och lekte med tyg-Pippi och enarmade dockan.
Hon är sannerligen i bäddaperioden nu. Helst ska det släpas runt på sovkaninerna (en daglig och en reserv som numera också är daglig), Pippi, enarmade dockan, lilldockan, lill-lilldockan, Skutt och ekorren. Och ett docktäcke.
Ni förstår, det blir inte speciellt mycket plats kvar i vagnen när vi är på promenad. Men har en docka tur kan hon bli matad med rönnbär.
Siri brer om, river upp och bäddar igen. Hon vaggar vagnen, hänger ett tygskynke över suffletten så att det blir mörkt för dockorna, hon buffar i rumpan och matar.
Jag tänker inte lägga någon värdering i detta. Jag ser, jag hör och jag konstaterar att det är en väldigt harmonisk och behaglig lek.

Ända sedan jag läste nyheten om att en mamma blivit ihjälslagen framför sin tvååriga dotter, som sedan varit själv med sin döda mamma i lägenheten i två dygn har jag blivit mer hudlös inför Siri. Hudlös på ett något skört, men positivt sätt.
Hennes bestämdljuvliga person, hennes talutveckling, hennes humör, rörelsemönster, hennes sätt att pyssla tillsammans med mig. Med vetskap om allt det tillsammans tycker jag att jag är lyckligast i världen.

I veckan ägnade vi en del av vår föräldralediga torsdag till att åka buss. Lokalbussarna trafikerar gatan vid vårt hus ett antal gånger varje dag. Naturligtvis har vi pratat om dessa bussar, även om vi aldrig åker dem eftersom vi går eller cyklar istället. Men i förrgår var det äntligen Siris tur att kliva ombord.

Eftersom det tar mindre än tio minuter att åka in till stan hade jag spanat in Citylinjen som tar lagom lång tid att åka för en tvååring. Så när vi kom till stan klev vi på nästa buss för en rundtur genom Backen, Backcity, Prästgårdsgatan och tillbaka till stan igen. Gratis dessutom.
Det är sånt som inte har funnits i sinnesvärlden av vad som är en rolig torsdag. Men det var kul! Kul för att vi delade upplevelsen. På sistone har vi också äventyrsbadat och i morgon hägrar Grandagen. Allt det här hitta på:et är upplyftande djupt inuti. Av den enkla anledning att jag får se det genom Siris irisblå.

Och visst älskade hon bussturerna, lite härligt pirrspännande, hålla handen, mamma.
Från gnäll till vackerljuv samvaro på ett ögonblick. Från osjälvständighet, gnäll och tårar till ljuv musik och en hjärteskatt som skrattar hjärteskratt.
Den här kurvan i utvecklingen tog vi tillsammans, mjukt och fint.
Och om nästa blir tvär så att vi faller, då finns det de som tar emot.