Gallerian, Ica, Coop och Systembolaget. Portarna utanför Piteås handelsinrättningar har varit familjens arbetsplats under två månader.
Liksom flera andra rumänska romer har Dumitru och Rubina Stanciu samt deras barn Corina, 18, Marius, 19 och Laurent, 20, sökt lyckan i Piteå.
– Tillsammans kan vi tjäna ihop 500 kronor på en dag. Ibland är det 400, ibland 300, säger Dumitru Stanciu.
Fadern spelar dragspel och sjunger efter Storgatan. Resten av familjen sitter på den kalla trottoaren och söker ögonkontakt med förbipasserande. De flesta går förbi, några stannar upp för att avvara lite småpengar, andra uttrycker sitt rena missnöje.
– Det händer att de spottar på oss, säger Dumitru Stanciu.
"Inget jobb"
Familjen tog en paus från tiggeriet i fredags för att träffa Piteå-Tidningen i Strömnäskyrkan. Varje förlorad minut på gatorna kan innebära några färre kronor i koppen och det märks att de är stressade att åka tillbaka.
Via en rumänsk telefontolk i Umeå kan vi ställa frågor om familjens situation.
– Vi har inget jobb, vi har ingen utbildning och resten av befolkningen ser ned på oss. Det är inte bra för romer i Rumänien och vi gör det vi kan för att överleva. Tror du vi skulle åka så långt för att tigga annars, svarar Dumitru Stanciu på min fråga.
Sjuk dotter
Fem av parets åtta barn är kvar i samhället Valea Seaca, utanför staden Bacau i nordöstra Rumänien. 35 procent av ortens 3 581 invånare är romer och många lever i fattigdom. Dumitru Stanciu berättar att deras 13 personer stora familj trängs i ett hus med två rum och kokvrå.
Rubina Stanciu visar upp en suddig bild på en mobiltelefon – en ung flicka tittar i kameran och mamman pekar på sitt huvud och försöker förklara att dottern i Rumänien är svårt sjuk och behöver vård.
– Hon måste opereras. Vi behöver pengar för att hjälpa henne, säger Dumitru Stanciu.
Inte organiserat
Tiggarna på Sveriges gator har ökat och den stora majoriteten är rumäner som rest hit för att försörja sig.
– Om en familj har kommit hit så sprider det sig att man kan tigga bra här. Sedan kommer fler och fler, säger Dumitru Stanciu.
Han känner inte igen sig i påståenden om att någon skulle tvinga tiggare till Sverige och sedan ta deras pengar. "No Patron", säger han.
– Det är inte alls så. Vi kommer hit en och en, säger han.
Rubina Stanciu tar pastor Johan Blomqvists hand och trycker den mot sin kind när vi frågar vad pingstförsamlingens stöd har betytt för dem.
– Vi tackar Gud, Johan och kyrkan för att de har hjälp oss. Innan det sov vi i bilen och frös, säger Dumitru Stanciu.