God dag i stugorna! Ni får ursäkta denna min långa tystnad, men nyårskrönikan och påföljande skrifter fick läggas på is på grund av sjukdom.
Jag skulle egentligen ha påbörjat ett arbetsår i Schweiz vid det här laget, men detta fick skjutas upp och istället finner jag mig tillfälligt hemma i Piteå och denna magnifika vinter! Kylan medför däremot några praktiska problem. I dag tänkte jag göra upp eld i kåken för att inte min kära mor och far skulle frysa när de kom hem från jobbet (min far och jag är konservativa, han i sin ståndaktiga beslutsamhet att elda i vedpanna, och jag i min oförmåga att lära mig hur den fungerar). Det slutade med två utlösta brandlarm med tre påföljande samtal till Sector Alarm för att förklara att det inte behövs någon brandbilskaravan till Harrbäcksvägen, samt en inomhustemperatur som var 10 grader lägre än när jag började. Jag frågade än en gång min ömma mor om jag inte råkar vara adopterad från någon verklighetsfrånvänd aristokratfamilj på nedgång. Någotsånär beläst men praktiskt inkompetent är tesen inte så verklighetsfrånvänd, men den saknar tydligen reell grund. Jag verkar få hålla till godo med min skotska lord-titel, som numera besitter de ofta motstridiga kvalitéerna att vara både ekologiskt hållbar och billig att köpa.
På tal om adel gav mig sagda sjukdomsperiod en förevändning att besöka en gammal kultserie, ”Hedebyborna” från 1978 som ligger ute på SVT:s Öppet Arkiv. Denna underbara skapelse spelades in på den tid då svensken fortfarande kunde skriva manus, och som jag har fröjdats. Mitt emellan komedi och tragedi är det en underbar dramaskildring av Sverige i förändring, med superbt skådespeleri av några av våra största skådespelare (Allan Svensson, Ingvar Hirdwall, Nina Gunke, Helena Brodin, Börje Ahlstedt, Jan Malmsjö etc. etc.). Den lilla bygden Hedeby fungerar som ett ”Sverige i miniatyr”, och serien utspelar sig under åren 1937-1945. Första säsongen filtreras genom Ingvar Kjellssons berättande röst (han gjorde också den svenska rösten till Prins John i Disneys ”Robin Hood”), som spelar en excentrisk tillika försupen aristokratisk bastard, vars blandning av ironi, poetik och cynism i dialog och monolog har fått mig att skratta mig fördärvad.
”Hedebyborna” sätter på ett vackert, roligt och tragiskt sätt fingret på hur det gamla Sverige moderniserades – från adelns och småböndernas fall, till den framväxande industrialiseringen och urbaniseringen. Det gamla raseras, en ny politisk och samhällelig ordning tar vid. Politiken, feminismen, förtrycket, längtan bort, oförmågan att anpassa sig, ålderns tyngd, utbredd alkoholism, livets kärvhet, hoppfullhet och pessimism, drömmar och tragedier, ”Hedebyborna” lyckas på ett strålande sätt skildra en hel flod av värden i förändring och hur denna process påverkar människors liv. Ovanför denna ström står den desillusionerade ”Mon Cousin”, porträtterad av Kjellsson, cyniskt medveten om sin klass snabbt bleknande betydelse.
”Ma chère cousin, du är strålande som en septemberdag! Lågtryck, växlande skurar. Eller är du en smula échauffes? Ja fy fan, värmen kom tidigt i år. Och sherryn är på upphällningen ser jag. Ah Jerusalems förstörelse, jämmer och elände, sju svåra år! Men här ska du se, här har jag påfyllning. Det är alltid lämpligt att berusa sig! För att inte känna tidens förfärliga ok, som krossar våra skuldror och trycker oss till jorden, måste vi berusa oss, oavlåtligt! Berusad måste man vara här, där allt förfaller.”
Som sagt, som jag skrattat. Kjellssons hela uppenbarelse är obetalbar. Men mer än något annat vill jag be er lyssna på hur ortsbefolkningens sätt att tala gestaltas i ”Hedebyborna”. Jag är halvt uppvuxen på landet, och jag minns med stor värme hur farmor och farfar och deras vänner och bekanta pratade och berättade. Lyssna på språket, konsten att säga något genom att inte säga något. Genom tystnader, genom några få ord som är menade att säga så lite som möjligt. Och ändå säger de så mycket, de är sprängfyllda med emotion. Jag är av åsikten att livet börjar där språket tystnar. Det är en fin egenskap, att kunna säga något med lite. Att säga något genom att inte säga. Det är en egenskap jag dessvärre saknar.