Rocksommaren är räddad

PRIMAL SCREAMRiot city blues(Columbia/Sony BMG)PPPPP

Piteå2006-06-09 00:00
ROCK. Nyligen blev jag utnämnd till "Piteås äldsta tonåring", men när jag sitter här med Primal Screams simpelt geniala färska album "Riot city blues" förstår jag hur fel det epitetet är. Visst gillar jag ny musik, men när jag hamnar i den här sanslöst boogiesvängande tidsmaskinen inser jag till fullo att jag är en relik. En rockrelik. Det här är nämligen, trots att mer hippa musikrecensenter utfärdat Spinal Tap-varning, en av de skönaste stunderna sedan 1972. Yes, det var då Stones släppte sin fantastiska dubbel "Exile on Main St.".



Tro mig, det här är till vissa delar en direkt fortsättning på detta mästerverk. Om än med 34 års fördröjning. Lyssna på inledande countryjordiga "Country girl" och boogiehänget i "Nitty gritty" och du förstår att det inte bara är en referens, det är en musikalisk enäggstvilling. Men, nej, inte plagiat.

"Suicide Sally & Johnny guitar" skulle, enligt vad jag förstått, kunna handla om skandalparet Kate Moss och Pete Doherty. Eller också är det bara rasande effektiv rock’n’roll som ligger någonstans mellan New York Dolls och Bowie från den tid han svängde.

Redan här är jag fullkomligt hänförd och jag inser ödmjukt att jag är gammal och ohipp.



Och jag inser att könlös och mesig pop är för folk som saknar kontakt med sitt eget känsloliv och tror att man kan bli gravid om man pillar sig för mycket i naveln. "Riot city blues" är motsatsen. Jord, eld och skit under naglarna.

Som sagt, de trendiga är besvikna på Bobby Gillespie. Han som fusionerade dance, acid och rock så nyskapande på "Screamadelica" nedlåter sig till att spela simpelt publikfriande där det bästa från rocken, countryn, soulen och bluesen förenas i en enda stor omfamning. Eller möjligen orgasm.



En farligare ljudbild formar "When the bomb drops" och i "Little death" är det Doors som är förebild till det drogpsykedeliska soundet. Ett lagom avspänt avbrott, för sedan tar partyt ny fart.

Det svänger kopiöst om "99th floor" och den som i det läget känner sig stel är endera förlamad eller döv. Eller möjligen hämmad. Riktigt lättsamt glassigt blir det i "Dolls (sweet rock and roll)" med smittande lalala-refräng och i "Hell’s comin’ down" är countrygunget så där vansinnigt rusigt som det ibland kan vara.



Rutinerat avrundar Primal Scream med en ballad, "Sometimes I feel so lonely", som är i klass med "(I’m gonna) cry myself blind" från 1994. Behagligt sjunker jag tillbaka, men bara några minuter senare måste jag spela hela "Riot city blues" igen. Min sommar är räddad och om du har minsta förståelse för det jag har försökt säga med den här texten så är det här den enda skiva du behöver för att ytterligare förgylla att det äntligen är sommar.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om