POP/ROCK. Engelsmännen var kollektivt höga på albumet "The man who" när jag besökte London våren 2000 och med megahiten "Why does it always rain on me?" frälste Travis en jättepublik vid tusenårsskiftet. De två uppföljarna har väl inte riktigt svarat upp till förväntningarna och de mer episka kollegorna i Coldplay har blivit ett allt populärare val hos folket, men Travis förtjänar att bli ihågkomna som någonting mer än ett "one hit wonder". På nya "The boy with no name" har konceptet inte ändrats nämnvärt. En låt som "Closer" sammanfattar perfekt vad det handlar om. Luftig, gitarrburen poprock, inte sällan med ett smäktande vemod. Repetitivt sväng i två varianter bjuds vi på i "3 times and you lose" och "Selfish Jean" och här finns mer av samma fina vara. Kalla dem tråkiga den som vill. Det här är poprockens svar på Harrison Ford, men melodibygget är klanderfritt.
