Robust bruksjazz inledde våren

Konsert: Maud Sparrman med Torgny Stigbrand kvintett
Plats: Jazz i Piteå, Valdino
Längd: 44 + 46 minuter
Publik: Ett 30 tal

Piteå2008-01-24 00:00
ANDERS SANDLUND
Det är sparsmakat med information på jazzklubbens hemsida inför onsdagskvällens konsert, vårsäsongens jazzpremiär, på Valdino. Kvintettsättning och någonting om att plocka körsbär, att välja ut det allra lämpligaste. Uppvärmd inför kvällen av "The Astrud Gilberto album" - kvalitetsbossa med andra ord - bänkar jag mig för att ta del av ett moget jazzprogram för en företrädesvis mogen publik levererat av ett moget band från Umeå.



Jag känner hur jag rodnar under fladdriga inledningen med "Now is the time". Det låter dåligt när musikerna inte hittar fram till varandra från start. Maud Sparrman äntrar scenen och bandet låter aningen mer fokuserat, men det känns onödigt segt även i Donald Fagens "Walk between the raindrops" och i Duke Ellington-numret "Tulip or turnip" har jag skrivit ett ord i blocket: odistinkt. Jag har precis börjat tvivla på en vändning när balladen "Everything happens to me" skingrar molnen med all uppmärksamhet riktad mot Sparrmans klara stämma som backas upp fint av ett snyggt pianosolo, på riktigt piano, från kapellmästaren Torgny Stigbrand. Det är nu det börjar ordna upp sig.



"Hon är skitbra" säger mitt sällskap om Maud Sparrman. Hon sjunger rakt av, inga onödiga utsvävningar, ingen scatsång, bara koncentration på orden och melodin. Hon känns otypiskt på något sätt. Som om hon kom från schlagerbakgrund eller liknande och kanske är det därför hon känns lite obekväm innan man lyssnat in sig. Hur som helst tar sig alltihop. Göran Turborn visar gång på gång med snygga motrytmer, mjuk ton och mild flyhänthet att han är en underhållande gitarrist. Det blåfärgade gensvaret i "Beautiful love" är ett fint exempel. Bandet som helhet blir alltmer samspelt och så länge de håller sig till låtens grundform, utan jammiga avslut så låter det helt okej eller riktigt bra. Robust bruksjazz skulle jag kalla det vi får höra från det mest tillbakalutade jazzband jag någonsin upplevt från en scen. Bland pärlorna finns Freddie Hubbards värdigt behandlade "Up jumped spring" och uppstickaren "New York state of mind" signerad Billy Joel



Spelglädjen är stor och vi får gedigna presentationer av låtarna. På det hela taget känns det som om biljettpriset kanske har lovat lite för mycket. Får man dra till med en gastronomisk metafor är det här mer som korv och potatis än en saftig oxfile, men korv och potatis är gott det också.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Piteå