Husets högkvarter är mys- och musikrummet i källaren där Robert Rautio samlat ihop en diger låtskatt från både stora och små punkband.
Tänk att stå nedanför en punkscen i Berlin och headbanga till öronbedövande elgitarrer, eller avnjuta en livespelning någonstans i England med punkriff som får tuppkammen att resa sig utan hållfast hårspray.
Shit, det är stort.
Robert Rautio från Piteå myser märkbart när han återger reseupplevelser runt om i Europa och i Sverige, som alla bär kopplingar till hans stora fascination: Punken!
Han bär med sig punken inpå bara skinnet och noterar förbehållslöst att musiken, attributen, livsstilen präglat hela hans vuxna liv.
– Jo, jag är stor samlare av både egna liveupplevelser, plus stora mängder kassetter, cd- och vinylskivor, säger han och sippar på kaffekoppen hemma vid köksbordet i huset på Klubbgärdet i Piteå.
Robert Rautio är född i Kiruna sommaren 1982. Testade hockey som ung grabb men fick bara röra sig i begagnade flera nummer för stora skridskor, och lade karriären på hyllan innan den knappt ens börjat.
Tretton år gammal separerade föräldrarna.
– Jag och lillasyrran flyttade med morsan till Piteå. Jag började sjuan här, vantrivdes och stack upp till farsan i Kiruna och alla polare så fort tillfälle gavs. Men till slut började polarna komma hit och det blev lite lättare att vistas i Piteå.
Sportutövandet var inte Roberts grej. Lite friidrottande, lite jiujitsu och en kort period med bågskytte gick samma öde till mötes som hockeyspelandet.
"Punken blev tidigt en stor passion och det lever vidare", säger Robert Rautio.
Men under senare delen av tonåren föll polletten på plats med hårdrocken som plog för framtida vägval.
– Musiken blev en ögon- och öronöppnare. Jag älskade gamla Metallica, Iron Maiden, hårt 80-talssound. Jag började samla skivor. Ganska tidigt kom jag i kontakt med folk som hade punkskivor och det blev en helt annan grej. Det kändes äkta. Mera direkt.
– Ebba Grön blev stora ledstjärnor. Sedan följde jag kända band som Sex Pistols och Exploited, och mängder av intressanta småband som poppade fram allt eftersom.
– Sex Pistols är väl de mest omskrivna. Jag hann aldrig se dem live, däremot har jag sett två originalmedlemmar Johnny Rotten och Gleb Matlock live i andra banduppsättningar. Som sagt, mest omskrivna men i punkvärlden finns det flera andra band som är och varit betydligt bättre.
Robert konstaterar att punkmusiken, attributen och livsstilen präglat hela hans vuxna liv.
– På Strömbacka var jag med och startade ett punkband. Men vi var inte så seriösa. Festade mest. Och när gymnasiet var överstökat förlorade vi vår replokal och bandet gick i kras. Nästa försök gick bättre. Det var runt 2010-2011. Jag konverterade från sångare till basgitarrist. Vi gjorde egna låtar. Jag stod för de flesta texterna. Vi gjorde spelningar och även en inspelning av nya låtar i en studio i Älvsbyn. Men ljudet höll inte måttet och därför blev ingenting utgivet.
Robert Rautio kollar in en rad samlingplattor som han tidigare gett ut i sitt dåtida skivbolag Norrlandsshit Records.
Karriären som bandmedlem avtog efter några år, men suget att kuska runt i Sverige och Europa och kolla småband på punkspelningar växte.
– Jag startade ett skivbolag, började trycka upp samlingsskivor, sälja, köpa, byta till mig skivor via postorder och direktkontakter. Det gav inga pengar direkt, men det var skitkul och jag fick chansen att hitta nytt och fylla på lagret av punkmusik hemmavid.
Källaren i villan utgör idag ett stort punkeldorado med ett gigantiskt låtskafferi. Punkiga prylar, tröjor, smycken, coola skivomslag trängs bland utrymmet. På väggarna klättrar mängder av affischer från olika spelningar, souvenirer som Robert klöst med sig hem efter gigen.
– Det är ett riktigt häftigt mysrum när man söker avkoppling, understryker Rautio.
De hittade varandra på jobbet och via ett gemensamt intresse för punkmusik. Idag är de gifta och bor tillsammans på Klubbgärdet; Karin Viklund och Robert Rautio.
Sedan sexton år tillbaka arbetar Robert Rautio som butiksanställd på ICA Kvantum i Piteå.
– Jag började som praktikant, blev fast och har genom åren hunnit testa på i princip alla avdelningar förutom brödet.
På samma ICA-butik träffade han också kvinnan som kom att bli hans fru, Karin Viklund.
– Jag frågade en dag mest på skämt om hon ville hänga med på en punkspelning i Luleå. Jodå, det ville hon och efter det började vi umgås mer och mer.
Punkarna Robert och Karin gifte sig hemma på gården i Piteå den 17 juli ifjol sommar.
ICA-duon blev ett par. Parallellt med coronavirusets intåg i vardagen budade särboparet på en gemensam boning, ett hus efter Spovgatan på Klubbgärdet. Köpet gick i lås och som krydda på moset arrangerades ifjol sommar, den 17 juli, ett stort bröllop på gården till tonerna av två punkband som körde live i garagedelen.
Robert hade rest sitt blåa hår med starkt hårspray. Tuppkammen kryddades av en svart läderväst med nitar som bröllopskostym. Karin körde grönfärgade spikes, alltså håret gelélyft som spikliknande utskott, med färgkoordinerad klänning.
– Visst, det är möjligt att sova i sån´t hår. Det ser ungefär likadant ut när man vaknar, noterar Robert.
En kompis bidrog också med egenbrygd öl till gästerna med brudparets ansikten präglade på etiketten.
Robert Rautio och Karin Viklund fint festskrudade och förväntansfulla inför ett PDOL-gig i Piteå i somras.
Robert Rautio var 18 år när han lät tatuera in ett första punkmotiv på armen.
– Jag ville göra det långt tidigare, men morsan sade nej och på den tiden var man som omyndig tvungen att ha målsmans tillåtelse. Men från 18 års ålder fick jag själv bestämma och då slog jag till direkt.
– Sedan blev jag beroende. Testade allt möjligt både här och där. Idag har jag räknat till minst 70 tatueringar, många ditsatta under utlandsresor. Men jag har ytterligare planer. Det finns lite ledigt utrymmen kvar på magen och vänster ben.
Ett 70-tal tatueringar präglar Robert och hans intresse för punken. Skelettet med tuppkam på ryggen förebådar hans frånfälle med inskrivet födelseår och dolt "slutdatum".
Vid sidan av huvudintresset, punken, brinner Robert Rautio även för krigshistoria.
– Jag gillar att läsa om och besöka historiska platser. Första och andra världskriget, Vietnam, DDR-tiden är sånt jag kan mycket om. Jag har varit i koncentrationslägret Auschwitz, sett gamla krigsbunkrar. Jag och Karin har bilat runt i Norge till platser som på olika sätt drabbades av tyskarna under andra världskriget.
– Normandie finns med på min bucket list. En gång hade jag kontakt med en amerikan som var med under D-dagen vid landstigningen i Normandie. Vi brevväxlade en tid, men idag är han död sedan länge.
Hajfilmer fascinerar Robert, och förutom en inramad bioaffisch finns det ett hundratal olika hajfilmer att hugga tag i hemmavid när andan faller på.
40-åringen hyser också ett ohämmat specialintresse för den något udda genren hajfilmer, som han samlar på med stor iver.
– Jag har gillat filmer på och om hajar ända sedan jag var barn, kan inte riktigt förklara varför. Jag rankar fortfarande Hajen 1 som världens bästa film. Visst finns det också en del B-iga rullar, men även sådana hamnar i samlingen och jag fortsätter passionerat att leta efter nya inspelningar.
– Däremot har min fru börjat bli lite mättad, så oftast får jag se på filmerna själv. Det funkar det också, säger Robert Rautio och nickar mot hyllan i vardagsrummet där ett hundratal olika hajfilmer står prydligt instoppade i sina fack.