Ris och ros för McEwan

JAZZPOP. I och med Norah Jones inträde i den musikaliska sfären öppnades dörren för en nästan bortglömd kategori artister, den pianobaserade kvinnliga singer/songwritern. En genre som hade sin storhetstid under 70-talet och där det mest framstående namnet var Carole King. Hennes mästerliga "Tapestry" har forfarande kraft att framkalla rysningar av välbehag hos mig.

King är först och främst en företrädare för den soulinfluerade delen av denna genre. En annan tradition är den mer jazziga där den redan nämnda Jones är vår tids mest lysande stjärna. Ett gemensamt drag, oavsett om det handlar om soul eller jazz, är dock inslaget av pop i anrättningen. En nödvändighet för att konceptet ska bli helt lyckat och kanske framför allt för att uppnå kommersiella framgångar.

Den svenska debutanten Emily McEwan (hon har skotskt påbrå) rör sig inom bägge traditionerna, men har lagt tonvikten på ett mer jazzigt och polerat sound. Och det är delvis synd. För bäst låter hon i de mer kraftfulla numren som "America", "Tell me your secret" och "Don’t apologize again" där hon släpper loss svänget och ökar trycket i både röst och musik.

Det är när McEwan sänker röstläget och tempot som delvis problemen uppstår. Missförstå mig rätt, dåligt blir det aldrig. "Highland Fling" är genomgående en bra platta, med starka låtar i ett bra framförande, men här finns en renhet som gör att musiken stundtals försvinner ut i etern utan att lämna något avtryck efter sig.

I sina bästa stunder låter Emily McEwan som en jazzig variant av Carole King, i sina sämsta som en mycket kvalificerad barsångerska - det är vackert, men alldeles för anonymt.

Ris och ros för McEwan

EMILY MCEWANHighland Fling(Capitol/EMI)PPP