Det första man packar ned i säcken inför en regatta är sjöstället. Glömmer man något annat löser det sig i regel men framför allt egna stövlar är oumbärliga. Kanske är det därför jag sitter i bilen på väg till flyget och tänker på förra veckans boktips – ”Vi de drunknade” – där Laurids sjöstövlar utgör den röd tråden. De var välsmorda, mjuka och vattentäta, precis som mina. Helvete!
Det uppenbara slår ned som en blixt. Goretexstövlarna ligger kvar i Feelgood och flyget går om mindre än en timme.
Hur kunde jag glömma dem? En möjlig förklaring är att jag gillar att resa lätt och både sjöställ och sovsäckar finns ombord på 50-fotaren som skall ta oss runt Gotland. Men vad gör jag nu?
En snabb tidskalkyl visar på omöjligheten att vända om. Återstår bara djävulens alternativ. Köpa nya av gummi. Jag hatar gummistövlar. De är kalla när det är kallt och varma när det är varmt.
Visserligen vattentäta men snabbt drypande av kondens från insidan. Men jag har inget val. U-sväng på Sundsgatan och kommandoattack upp till sportaffären där jag sliter till mig en kartong med bondstövlar. Camilla står under tiden med motorn igång på torget som värsta bankrånarchauffören. I butiken uppfattar ägaren min stress och öppnar en kassa enkom för mig.
– Är du sen till flyget Lundmark, ler han utan att veta exakt hur rätt han har.
Senare på kvällen kliver vi ombord på Pegasus som ligger förtöjd vid Skeppsholmen. Jag skall stuva undan min väska och öppnar för första gången skokartongen. Det är inte sant.
EN sko flinar försmädligt mot mig! Spontant tänker jag på mordbrand, kidnappning och blodig hämnd. Men vad gör jag nu? Det är lördagkväll och klockan närmar sig nio. I morgon bitti går starten och utan stövlar kan man lugnt räkna med regn dygnet runt de närmaste dagarna. Lyckas jag få tag på ett par – det tredje i ordningen – kommer solen däremot att skina banan runt. Det är nämligen så det funkar.
Nåväl, det löste sig morgonen efter när jag fick en snäll stockholmare att åka till sin stängda butik och hämta ett par – visserligen av gummi men dock – riktiga sjöstövlar.
Förvisso inte helt gratis och sedan blev det naturligtvis inget regn på hela tävlingen. Så där satt jag i solgasset bakom ratten som en brunbränd Sven Gren med sitt extra ben, eller åtminstone extra stövel. Behöver jag tillägga att racet gick uruselt?
Nä, skönt att vara hemma på Feelgood igen. Drog söderut i söndags tillsammans med en seglarkompis från Kalix och redan på tisdagskvällen kunde vi se de blånande öarna på Höga kusten. Kul att vara här igen och kul att träffa alla gamla polare. Visserligen blir de – till skillnad mot mig – en smula korpulentare och tunnhårigare för varje år men Stickan och Dippe som tar emot vid Skags hamn håller stilen. Munhuggningen är snabbt igång och i morgon börjar nästa regatta. Den här gången är dock stövlarna med. Alla tre!
Ohoj.