Räkfrossa på jazzvis
Konsert: Marian Petrescu & Andreas Öberg trioPlats: Jazz i Piteå, ValdinoLängd: 53 + 55 minuterPublik: Ett 60-talE KONSERT
Onsdagskvällens konsert med Marian Petrescu och
Andreas Öberg trio är ingenting annat än en musikalisk räkfrossa. Många räkor blir det nämligen. Kanske för många.
Det är ett kompetent band vi får höra, med förtjänstfulla grunder från Jörgen Smeby, bas, och Robert Ikiz, trummor. Egna låtar blandas med Django Reihardt-material och en och annan standard.
"Hä var då bland de’ djävvligaste jag hört", hör jag någon utbrista efter första set, som är den avgjort bättre halvan av konserten. Kommentaren är, trots uttrycket, positivt syftande på Marian Petrescus virtuosa pianospel. Och visst, han är bland det mest flyhänta jag hört. Raketsnabb, men också exakt.
Inget slarv här inte. Bitvis mycket spännande, men han har dessvärre en favoriträka - dessa skaldjur igen - som tycks återkomma ideligen i de mer intensiva partierna av konserten och därmed bidrar till viss mättnadskänsla. Själv föredrar jag Petrescu när tempot skruvas ner och han låter enstaka toner bli avgörande för låtens karaktär.
Petrescu i all ära, men jag är väl så imponerad av gitarristen/bandledaren Andreas Öberg. Exempelvis i den funkiga gitarrprologen till "Stompin’ at the savoy", en dansant klassiker som är något av kvällens toppnummer, eller insatserna i den sprudlande "Flamingo" där för övrigt Smeby gör ett strålande följsamt bassolo. Sättningen med dubbla ackordsinstrument bjuder under kvällen både på unisona melodiutflykter och häftiga motrytmer.
Jag vet inte hur Django Reinhardts "Troublant Bolero" låter i sin ursprungsversion, men här blir den till värsta cocktail-glidaren för att sedan hottas upp på slutet. Störtskön.
Andra halvan blir lite småseg. Efter inledande "Funk 2000", avancerad i alla avseenden, blir det transportsträcka fram till en uppsluppen "Sweet Georgia Brown" och extranumret, Marian Petrescu på egen hand i "Karavan". Ren uppvisning och värdig avslutning.
Så jobbar vi med nyheter