Branden på Polarbröd i Älvsbyn är den största Torbjörn Johansson upplevt. Han har hört den omnämnas som den största och dyraste branden i Norden.
1981 började han som 20-åring som brandman/ambulansförare efter att ha gjort lumpen som sjukvårdare.
– Jag har haft en vilja att hjälpa människor när de behöver det som bäst. Det tror jag är grundgrejen till att man vill jobba här.
1991 blev han brandingenjör och 2002 räddningschef, en titel som sedan 2010 även omfattar Älvsbyn.
– Jag har trivts jättebra och har fantastiska arbetskamrater.
Många händelser har etsat sig fast, bland dem finns förstås Strömbackabranden.
– Jag var på väg hem från stugan och såg rökpelaren för Önusberget. I stället för att åka hem for jag hit. Sedan blev jag här i tre dygn. Jag och en annan brandman var de första som gick in när det börjat lugna ner sig. Vi plockade ut gasflaskor från övervåningen.
Det måste ha varit med viss spänning?
– Ja (skratt). Det är kanske inte så man skulle göra i dag. Men så gjorde man då.
Branden på Polarbageriet är den absolut största han varit med om.
– Det var fruktansvärt tråkigt. Jag förstod vilka konsekvenser det skulle bli för Älvsbyn och Älvsbyborna. Man känner ju samhället.
– Jag har hört nämnas att Polarbageriet är Nordens största och dyraste brand. Om det är så vet jag inte.
"Jag upplever att alla trivs bra och gör ett bra jobb. Det blir tråkigt att skiljas från arbetsplatsen och all bra personal", säger Torbjörn Johansson, räddningschef, Räddningstjänsten i Piteå och Älvsbyn, som går i pension till våren.
Han har upplevt många både jobbiga och tragiska händelser och nämner exempelvis den svåra kollisionen mellan en buss och en barnfamilj i bil i Bertnäs med ett flertal dödsfall.
– Det finns bilder i huvudet som aldrig går bort, men vi är väldigt duktiga på att ta hand om varann. När jag började som brandman fanns ingen debriefing eller kamratsamtal. Då skulle man mer vara hård och tuff.
Hur har du jobbat med bearbetning av svåra situationer?
– Man blir aldrig van, men när man blir äldre och har varit med om mer kanske det går lättare. Är man lyckligt lottad och har en familj stöder man sig på dem också, förutom det man har från arbetskamraterna.
Tar du hjälp utifrån?
– Jag är nog mycket för mig själv, så är det faktiskt. När man började, de första tio åren, fick man klara sig själv.
Hur har du utvecklats i synen på människan?
– Jag upplever att människor många gånger är väldigt starka när det väl krisar. Sedan kan man vara väldigt förtvivlad. Kriser gör att människor växer, men det finns grader. Är det riktigt tråkigt är ingen stark.
Den tekniska utvecklingen har varit enorm och Torbjörn Johansson lyfter gärna fram den kultur som vuxit fram på arbetsplatsen med allt fler kvinnliga arbetskamrater.
Verktygen har gått från spett och yxa till hydraul- och batteriutrusning. Den tekniska utvecklingen har varit enorm.
– Förr, om vi kom till en övertänd villa, blev det ingenting kvar. Nu kan vi släcka ner det mesta, om det inte är för stort. Brandpersonalen gör ett fantastiskt arbete på olyckor, både sjukvårdsarbete och med utrustningen.
Han lyfter gärna fram en stor kulturförändring.
– Resan vi gjort de senaste 15–20 åren, att vi har ganska många kvinnor inom det operativa, tycker jag är jättepositivt. Det skapar en annan dynamik på en arbetsplats.
"Om än jag jobbat i 41 år är det spännande och intressant att hjälpa till när saker händer. Det kommer jag att sakna, men allt har en början och ett slut, säger räddningschefen Torbjörn Johansson.
Snart får Torbjörn Johansson ägna sig mer åt familjen (han är farfar och ska snart bli morfar), jaga och fiska. Vid stugan på Gullön tänker han även roa sig med skogsbruk.
Han berättar entusiastiskt om sin hund, en trevägskorsning av fågelhundar.
– Han är ung och ivrig och mer till men än hjälp just nu, men i helgen som var fick vi vår första fågel.
Hur känns det nu?
– Det känns bra. Det är nästan så att man har en nytändning. Nu är jag taggad på att köra ”in i kaklet”, ge järnet.