- Vi kunde ha drabbats. Först nu förstår man omfattningen av alltihop men jag måste säga att brandmännen var duktiga som lyckades begränsa branden, säger Karin Pettersson.
Hon och systern Gertrud Ingelsson har växt upp med kyrkstugan som gått i arv. De äger kyrkrummet på övre våningen sedan 1986.
Vågade inte titta
När larmet om branden gick i fredags hörde Karin Pettersson som bor vid Båtskatan i Öjebyn sirenerna.- Min man for och tittade och sedan fick jag besked om att det steg ett rökmoln rakt upp i luften vid Margretelund.
- Hemskt, säger Karin Pettersson, som är anställd vid Piteå landsförsamling.
- Jag jobbar dagligen i området och känner mycket för kyrkstugorna i den miljön, säger Karin när hon och Gertrud för första gången tagit sig till brandplatsen för att se till sin kyrkstuga.
- Jag vågade bara inte åka och titta på branden. Jag tänkte, händer det så händer det, säger Karin Pettersson, som säger att det kändes otroligt obehagligt att det kanske deras kyrkstuga var drabbad.
Lyckligtvis klarade sig deras hus. Det känns inte ens röklukt i Karin och Gertruds hus.
- Man funderar ju en sådan här gång hur försäkringarna fungerar. Jag har hört att de som drabbas får stå för uppbyggnaden igen. Det är ju hemskt, säger Karin Pettersson, som uppger att de har enbart kyrkrummet och inventarierna försäkrade.
- Men hur fungerar det när själva huset skadas? funderar Karin Pettersson.
Eldar inte
Hon och Gertrud säger att de eldar inte i eldstaden trots att muren är fräsch,- Det är klart att vi tänker på brandrisken. Det har ju brunnit i området tidigare, i början av 1900-talet försvann flera hus och för några år sedan brann häktet.
- Dessutom upptäckes en gång en brand under ett hus. Lyckligtvis blev den släckt i tid, säger Karin Pettersson.
Gertrud Ingelsson säger att eftersom besöken vid kyrkstugorna är så få är det tur att "det finns gubbar som springer här och ser till".
Hon och Karin Pettersson tycker det är otäckt att branden i Öjebyn förmodligen klassas som mordbrand.
- Det är bra att inte fler stugor drabbades, men vi är bara halvglada. Vi blir helt glada först när boven åkt fast, säger Gertrud Ingelsson.