Sol, semester och safari stod på veckoprogrammet. Och liksom övriga resenärer i det fullsatta planet såg Ulf Lundin från Öjebyn fram emot mängder av storslagna upplevelser.
- Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat räkna ut vilken skräckfärd vi var på väg att inleda.
Full exponering
Den kenyanska piloten hälsade passagerarna välkomna med ett stort leende och på engelska med bredaste Texas-accent.- Han satt i en öppen cockpit utan mellanvägg. Det var fullt möjligt att syna alla instrument, se allt han gjorde och även kommunicera med honom. Själv tog jag plats i sätet direkt snett till vänster bakom piloten, berättar Ulf Lundin.
Starten gick bra. Flygvädret var perfekt. Uppstigningen fungerade klanderfritt. Passagerarna njöt i fulla drag av en bedårande utsikt över vidsträckta bergsmassiv.
May day!
En halvtimme efter avgång flög propellerplanet på 3 000 meter höjd, fortfarande med högt välvda berg under sig.Det var då helvetet brakade lös.
- Jag såg allt från första parkett. Först började fyra röda varningslampor att blinka på instrumentbrädan, sedan fyra till. Varningen gällde ett snabbt fallande olje- och bensintryck.
Kort därpå hördes en kraftig smäll. Explosionen skakade hela planet. Motorn stannade. Propellern likaså.
Och piloten skrek förtvivlat i sin komradio: "May-day! May-day!"
Många grät
Totalpanik utbröt.- Det var fruktansvärt läskigt. Alla förstod allvaret. Folk började gråta. Det var full dödsångest. Någon hann till och med skicka en avskedshälsning hem via sms, berättar Ulf Lundin.
Piloten försökte förgäves starta om flygmaskinen. Han slet i knappar och reglage, och kommunicerade oavbrutet via radio. Vibrationer, skrik, skräck, desperation fyllde planet.
- Då var jag säker på att vi skulle störta. Det knöt sig i magen.
Men planet höll sig upprätt, fastän motorn havererat. Här handlade det om skakande glidflygning på hög nivå.
Möjlig räddning
- Piloten vände sig snett bakåt mot mig och bad om hjälp att spana till vänster efter öppningar i bergen, efter öppna fält. Passageraren närmast till höger fick samma instruktioner åt sitt håll. Vi var ju helt omgärdade av berg.Piloten gledflög, men när farten avtog tvingades han dippa maskinen för att få ny styrfart.
- Det var väldigt obehagligt när vi dök. Och under oss fanns bara berg så långt ögat nådde.
- Det var nog extra hysteriskt baktill i planet. De hade inte samma översikt som vi längre fram. Piloten var väldigt fokuserad och sade inte mycket till oss, förutom att han bad oss hålla utkik.
Efter fem minuters glidflygning, som lika gärna kan ha varit tio minuter - "tidsbegreppen bara försvann" - yppade sig en öppning i bergskedjan. Savann! Slättland! Åh, Gud, ett halmstrå! En möjlig räddning!
Gnuer i vägen
På knappt tusen meters höjd seglade det lilla planet, med fjorton dödsförskrämda människor, ur det bergiga landskapet och in över en remsa av öppen savann.- Knappt hade vi nått ut över fältet innan piloten girade i en skarp böj rakt mot en bergskam. Vi undrade om han hade blivit galen.
Istället fullbordade flygaren en 180-gradig sväng, mot det håll maskinen kom ifrån, för att hitta rätt vind inför nödlandningen.
- På backen väntade nästa hinder, ett par hundra betande gnuer. Eftersom vi glidseglade fram ljudlöst var utgången oviss ... men i sista stund uppfattade hjorden hotet uppifrån och skingrades.
- Det var svårt att avgöra markförhållandena. Grönt, grått, brunt, gräs, buskar, stenar ... allt flöt samman. Ett krondike hade medfört ödesdigra konsekvenser.
Applådåskor
"It’s gonna be a rough landing", skrek piloten innan planet skulle ta mark, och beordrade alla inta kraschställning - fastspända, framåtlutade.- Jag höll mig fast i pilotens stolsrygg. Själv trampade han desperat på nån slags nödfotbroms som inte verkade fungera. Vi hade mycket hög fart vid nedslaget.
Efter ett väldigt skuttande och studsande stannade planet knappt hundra meter från en skogsdunge.
- Det var alldelens tyst ombord. En lång stund. Vi var alla chockade. Sedan började någon applådera. Till slut skakade planet av värsta charterapplåden, men med helt annan innebörd. Vi hade undgått döden. Och vi passagerare hade fått en ny hjälte.
Vilda farliga djur
Piloten bad oss sitta kvar, för att själv gå ut och rekognosera.- Han varnade för att det fanns vilda farliga djur i området och underströk att vi var obeväpnade. Men knappt hade han kommit ut innan vi allihop strömmade efter.
- I den sinnesstämning vi befann oss hade ingen brytt sig ens om ett hungrigt lejon passerat förbi. Vi hade lurat döden och där ute på den afrikanska savannen utbröt världens kramkalas.
- Strax började massajer från lokalbefolkningen att dyka upp från ingenstans. Jag vet inte vart de kom ifrån. Men de blev fler och fler, och visade stor nyfikenhet. Enligt piloten hade de aldrig tidigare sett ett flygplan på nära håll.
- När värsta chocken släppt tog jag mobilen och ringde hem till sambon (Sara Granberg) och berättade. Förvånandsvärt var det full mobiltäckning fastän vi befann oss långt ut i väglöst land.
Räddningshelikoptrar
En timme efter nödlandningen anlände tre räddningshelikoptrar. Gruppen höll rådslag och beslöt åka med till campen som varit ett första delmål inför den planerade safarin.- Senare under eftermiddagen åkte vi också ut på safari. Med facit i hand var det bra för att skingra tankarna. Bland annat fick jag en fin bild på en gepard.
Dagen därpå kom en representant från svenska ambassaden i Nairobi till campen.
- Vi fick hjälp med krissamtal och det var mycket proffsigt. Inför tillbakaresan till Nairobi fick vi chans att välja mellan tvåmotoriga plan, helikoptrar eller en lång bilfärd med jeepar. Vi delade upp oss bland de luftburna alternativen.
Normal lunk
- Flygresan hem till Sverige gick problemfritt. Självklart vevar man dramat i tankevärlden, och det kommer man att göra för lång tid framöver och inte minst i samband med flygningar. Men chockfasen har släppt och just nu tycker jag livet återgått till en tämligen normal lunk, säger Ulf Lundin, till vardags försäljare vid Telemäklarna i Piteå.- Jag har kontakt med någon av de övriga resenärerna via nätet och det känns bra. Bland annat har vi utbytt bilder från resan.
Motorbyte
- Det nödlandade flygplanet står kvar på savannen. En ny motor ska flygas in från USA för att monteras på plats ute på fältet.Det lär bli en omtalad händelse bland massajerna.
Däremot lär det ha varit sista färden i just detta plan för Ulf Lundin - om än han skickar en tacksamhetens tanke till den kenyanske hjältepiloten med den breda Texasdialekten.<\c>