"Jag var livrädd för teater som barn"

När väcktes ditt intresse för teater?

- Oj, det kan jag faktiskt svara
exakt på. Det var 1994, en måndagkväll klockan 22.30. Jag hade precis gått och lagt mig när telefonen ringde - det var den gamla revyräven Kent Hedkvist som frågade "Har du lust att vara med i revyn, du kan ju prata bondska och så. Du behöver bara vara dig själv". Jag svarade "ja" direkt, men sedan blev det inte så mycket sömn den natten.

Men när du var liten, fanns inget intresse då?

- Nej, inte alls (skratt) Jag var livrädd för allt som hade med teater att göra, men som vuxen brukade jag alltid gå och se Pite Revyn och jag minns att jag ofta satt och tänkte att "Om jag hade skrivit den där sketchen, då hade jag lagt till det där, eller låtit dem säga så istället". När jag var riktigt liten, då kunde jag ibland också drömma att jag "stod på scen och sjöng". Jag har väl ett behov av att synas. Jag tror i och för sig att det finns hos alla, men för mig är det starkt.

Hur mycket tid lägger du ner på Pite Revyn och Karlbergsteatern?

- När det gäller Pite Revyn har vi ett årsmöte i augusti, sedan brukar vi träffas ungefär en gång i veckan i oktober, två gånger i veckan i november och nästan varje kväll i december. I januari har vi en mängd föreställningar, men det är egentligen den lugnaste perioden. Karlbergsteatern tar nog ännu mer tid, i år så var jag där nästan konstant mellan den 20 maj till den åttonde juli. Det kanske bara var en fem-sex kvällar under den perioden som jag inte var där.

Är det värt det?

- Oh, ja! redan när man hör de första skratten är det värt det.

Men hinner du och orkar med?

- Ja, det fungerar. Kanske tack vare att jag har en förmåga att "Vara här och nu". Att verkligen vara närvarande och inte tänker på någonting annat - vare sig jag repar med Karlbergsteatern eller är ute på stugan och kopplar av.

Varför tror du att så få kvinnor vågar vara roliga som du?

- Det är svårare för oss kvinnor - en kvinna som är "för full" i en scen blir så lätt tragiskt, spelar hon "bimbo" så förlöjligar hon ju bara sig själv, pratar hon snusk blir hon lätt "bara äcklig". Det måste vara i exakt lämpliga doser för att det ska vara roligt om en kvinna gör det, det är betydligt enklare för en man att bara ställa sig upp på scenen och få andra att skratta.

Men du bjuder på dig själv och vågar "vara ful" på scen exemplvis, var kommer den styrkan ifrån?

- Det är nog åldersrelaterat, som jag spelar ut i dag och bjuder på mig själv, det hade jag aldrig vågat göra för tio år sedan. Sedan är jag aldrig rädd för att göra bort mig på scen, det spelar ingen roll överhuvudtaget. Att jag sedan alltid är jättenervös innan jag ska upp på scen, det är en helt annan sak. Det är mer för att "Jag vill göra ett bra jobb", det finns inget värre än att känna att man inte har gjort det.

Är du rolig privat också?

- Jag är nog en ganska kul person, till och med mina barn och min man kan tycka att jag är "rolig" och det är väl det bästa beröm man kan få.

Men känner du krav från omgivningen på att vara rolig även privat?

- Sitter jag på en tråkig fest så kan jag känna ett ansvar för att "få igång den". Sedan kan jag gå hem (skratt) Men några krav? Nej, det känner jag sällan.

Hur är du som privatperson annars?

- Jag är nog en ganska öppen person, människor som inte känner mig kan nog känna att jag kommer för nära inpå dem. Men jag skulle aldrig komma på tanken att ställa mig upp och hålla ett föredrag om någonting. Jag tycker om tystnad och går gärna långa promenader med hunden på Grisberget. Sedan är jag ett fruktansvärt kontrollfreak, vill ha koll på vad barnen gör hela tiden, fast de är vuxna i dag. Egentligen är det bara när jag står på scenen som jag känner att jag faktiskt har "full kontroll".

Vad ger dig jobbet som hårfrisörska?

- Framför allt så träffar jag mycket människor och "får prata", men egentligen så ser jag mitt jobb som en "hobby" likadant som med Pite Revyn och Karlbergsteatern. Jag har ju en karl som jobbar också, vill jag vara ledig en dag så unnar jag mig det - utan dåligt samvete.

Du och din man verkar vara väldigt olika?

- Ja, vi är helt olika. Vi har varit tillsammans sedan jag var 14 år gammal, nu när barnen är stora njuter vi tillsammans på stugan och så reser vi en del ihop. Han säger ofta att "Det är tur att du har det där med revyn och buskisen, annars så skulle du nog bli tokig" (skratt) Men han finns alltid där och stöttar.

Vad har du för drömmar i dag?

- Jag är ju 53 år, så jag känner litegrann att det är "nu eller aldrig" det gäller. En dröm jag har är att få turnerar runt i landet med en teatergrupp, en annan är att få vara med i någon slags komediserie för teve, tänk "Baywatch fast ute på Pite havsbad" och med lite äldre kvinnor i huvudrollerna. Jag har väldigt många ideer ...

&quot;Jag var livrädd för teater som barn&quot;

KOMIKER. På scenen tar hon ut svängarna, bjuder på sig själv och får andra att gapskratta. Privat uppskattar hon tystnad och skulle aldrig komma på tanken att ställa sig upp och hålla ett föredrag. I dagens Närbild möter vi revyartisten Siw Öhman.

"Jag var livrädd för teater som barn"