Vid ett tillfälle skrev hon följande rader:
- Jag älskar mitt fosterland och det lilla Piteå!
Religiöst arv
Samtidigt blev även det religiösa arvet hemifrån, från modern Anna Sofia Barkman-Lindgren, alltmer påtagligt. Något som hon sent i livet plockade upp ur ryggsäcken. Ett arv som hon smugit med under hela sin karriär.- Nu är jag lyckligare därför att jag tillhör Herren och har funnit själsro och sinnesfrid till en hel del, konstaterar hon vid ett tillfälle.
Vi är alla ständigt utsatta för förändringar, inte minst till uppfattningar. För Lydia Lindgren innebar det att religionen blev ett alltmer självklart inslag i livet, på ett helt annat sätt än under karriäråren.
- Jag har ingen rikedom vad gäller pengar, men jag känner mig rik i det att jag förtröstar mig i min skapare i allt och att Jesus Kristus är min frälsare och förlossare, noterade hon för drygt 50 år sedan.
Armesoldat
Lydia Lindgren var i yngre dagar ingen särskilt flitig kyrkobesökare. Visserligen har hon vid flera tillfällen pekat på familjens nära kontakt med kyrkoherde Gustaf Höijer i Öjebyn. Här handlade det mera om hur Höijer försökte se till Lydias och hennes syskons välbefinnande.Lydia Lindgren gjorde faktiskt sin religiösa debut i Frälsningsarmen i Gällivare när hon i tonåren, och på "rymmen" hemifrån, under sökandet efter arbete engagerade sig i kårens verksamhet. Hon besökte kårens söndagsmöte och lät sig omvändas.
- Före klockan sex var jag en stolt armesoldat. Nu tänkte jag att jag var i Guds nåd för alltid.
Nästa dag återfanns hon på Frälsningsarmens plattform, fick en gitarr som hon kunde spela tre ackord på.
Blev baptist
- Jag visste inte vad jag kände mest av då, religion eller uppmärksamhet, har hon noterat.Sedan skulle det dröja till 1940-talet, då hon uttalar att tro ger inseende, förströelse och ett överflöd av välsignelse. Då hon engagerar sig i Calvary baptist church i New York.
- Varje torsdag kl 6-7 träffas vi i ett möte och sjunger ett par hymner, ber för de som önskar Guds helning och välsignelse för sjuka, vänner och släktingar. Sedan hör vi en predikan. Jag är så överförtjust att vara ett frälst Guds barn, skrev hon vid ett tillfälle i ett brev till en bekant och fortsätter:
- Det bästa som hänt mig är att jag funnit en frid som endast kan fås i tron på vår himmelske Fader, genom hans enfödde son Jesus Kristus.
Med värme i rösten talar hon om moderns religiositet.
Läste barnabönerna
- Mor var mycket gudfruktig och hon lärde oss barn att bed-ja. Jag satt på en pall framför hennes knän och lyssnade. Jag lärde mig läsa och förstå bibeln fast jag endast var åtta år. Förstod bättre än någonsin dess kolossala och viktiga mening. Det är en lycklig sak att vara kristen.Lydia Lindgren noterar att de böner som modern lärt henne läste hon varje natt, innan hon somnade.
- Men inte har jag varit ett lydigt Guds barn i min vandring. Livet har haft för många intressen och lockelser. Nu har jag fördjupats i tillgivenhet och vördnad genom bibelstudium, kyrkogång och böner. Det har varit den lyckligaste tiden här på jorden när allt summeras upp och läggs in i vågskålen. Jag är fri som en fågel men jag är bunden till min tro på Gud, min kyrka, bibelläsning och bemödandet att lyda Guds röst, göra hans vilja och försöka behaga honom som aldrig sviker de sina. Det enda värdefulla som hänt mig nu då jag summerar mitt händelserika liv, sammanfattar Lindgren.
Hon såg honom, han där framme vid altaret, på korset med törnekronan första gången hemma i Piteå och hörde hur han föddes och led för våra synder. Då var hon liten vid sin mors knä, och hörde hennes milda röst. Sedan, efter att ha rymt hemifrån, blivit jagad av Piteåungdomar som pekade finger och skrek bland annat tattarunge, luffare, slödder efter henne, hamnade hon senare i Stockholm och därefter ute i Europa. Då var det bara världen som gällde under många år.
I New York samlade hon sina minnen, vilket resulterade i en
bok "My heart in my throat" och som var tänkt att få en uppföljare. Hon fick nöja sig med en bok.