"Det känns som att jag verkligen behövs"

Det är torsdag eftermiddag och snart dags för middag på Saxofonboendet i Öjebyn, ett boende för 15 handikappade. Mats Nilsson har precis hjälpt en av de boende att vika sin tvätt, när han tar emot PT inne i personalutrymmet:

- Här trivs jag jättebra! Förhoppningen är att plusjobbet ska kunna bli en vanlig anställning efter två år, säger han.

Han har dock bekymrat ögnat sig igenom tidningsartiklar om regeringens indragna stöd till kommunerna när det gäller plusjobben.

- Att små kommuner som Arvidsjaur har problem, det förstår jag. Men inte Piteå, jag tycker de borde ha råd att ha kvar mig i alla fall. De visar ju hela tiden plusresultat.

Att bli arbetslös är dock ingenting som egentligen skrämmer honom - springvikariat finns alltid, eller jobb som personlig assistent.

- Men visst skulle jag helst vilja stanna kvar här, som plusjobbare har jag mer tid att hitta på olika saker. Bara att sitta ner och prata en stund, ta en promenad eller ordna andra aktiviteter.

Hinner inte den ordinarie personalen det?

- Jo, det gör dom, ibland. Men de har så många andra arbetsuppgifter också. Jag är ju egentligen inte utbildad inom detta med handikappomsorgen, men jag gör saker på mitt eget sätt.

Känner du att du utnyttjas?

- Nej, absolut inte! Det är väldigt noga med det här, att jag inte får utföra någon ordinarie personals arbete. Jag går alltid bredvid. Behövs det mer personal, då ringer man in vikarier.

&quot;Det känns som att jag verkligen behövs&quot;

Mats Nilsson, 56 år, är en av Piteå kommuns många plusjobbare. På Saxofonboendet i Öjebyn känner han att han gör en stor insats:- Jag tycker att kommunen borde ha råd att behålla mig i alla fall. Det går ju så bra för Piteå, säger han.

"Det känns som att jag verkligen behövs"