Roland Tordhall var med och byggde vägen och har bidragit med material till filmen Vägen till ingenstans.
I tisdags hade dokumentärfilmen "Vägen till ingenstans" förhandspremiär i Piteå. Vägen som heter Talmavägen började byggas på 50-talet, mellan byarna Salmi och Laimoluokta i Talma sameby, i Kiruna kommun. Från början var det tänkt att den skulle gå mellan Kiruna och Narvik, men så blev det aldrig. Det som blev är en drygt två mil lång vägsträcka som förbinder fem byar i ett annars väglöst land.
Vägen saknar anslutning till det allmänna vägnätet, så för de som bor där eller har sina stugor där måste allting forslas över isen på det nyckfulla Torneträsk, eller med båt på sommaren. Det är många som drunknat där.
– När jag skulle åka över var det vatten på isen. Jag filmade när det nästan var som vågor på isen, det var inte kul att åka över då när den var så vattensjuk, säger fotografen Johan Palmgren.
Det är han som gjort filmen om människorna som lever utmed vägen. Han har varit med byborna i nästan tre år för att fånga "vägens själ". Han har fångat in såväl fest och glädjestämning såväl som sorgen när någon man håller kär gått bort.
– Det har verkligen varit väldigt fint att få bli inbjuden i de här människornas liv. Jag blev till slut "han med kameran, som bara var där".
Med på bion på förhandsvisningen var Piteåbon Roland Tordhall, vars familj var med och byggde vägen.
– Vi hade en firma i Kiruna då och fick uppdrag att schakta för den där vägen. Jag var inte där så mycket i början för då låg jag i lumpen, men på den andra delen var jag med väldigt mycket.
Han minns hur besvärligt det var att transportera dit grejerna som behövdes för arbetet.
– Sjövägen gick det ju, men det var lättare saker, och på vintern över isen, men det var ju farligt hela tiden. Jag minns ett tillfälle. Det var på hösten när vi höll på med den första sträckan. Bränslet höll på att ta slut. Då lastade vi på två fat bränsle på en Volkswagen pickup som var tvåhjulsdriven och så körde vi utmed sjöarna och bäckarna från Kurravaara och kom fram till Salmi så småningom. Det var tack vare min morbror som bodde där, som guidade oss.
Leif Viklund är med i filmen Vägen till ingenstans.
Även Älvsbyprofilen Leif Viklund är med i filmen. Hans mamma kom från en av byarna, Lahtiloukta, som ligger utmed vägen och han har fortfarande en stuga där.
– Min mamma hade ju inte träffat så många utifrån, så kom de här unga männen, vägbyggarna från södra Sverige, berättar Leif Viklund i filmen.
Romans uppstod och barn blev till, inte bara Leif Viklund. I filmen får vi träffa en annan man som blivit till på liknande sätt, som nu bor i Kiruna. Leif Viklund benämner dem som "vägbarnen". Han valde att söka upp sin pappa, som var gift, i vuxen ålder.
– Jag ringde upp honom och sade "Hej jag är din son", men han var inte så intresserad av att ha någon relation.
Leif Viklund berättar att han var hos sin mormor mycket som barn, som bodde kvar i byn. Han gick i skolan i Kiruna, men så fort det blev fredag tog han rälsbussen till Torneträsk för att bo antingen hos sin moster eller hos sin mormor över helgen. Han beskriver det som att han alltid var på väg.
– Jag tyckte väldigt mycket om min mormor, man längtade ju alltid dit.
Johan Palmgren är dokumentärfilmare och är den som gjort Vägen till ingenstans.
Nicke Hansegård är kassör i Pite moppers, han lyckades efter många år få köpa en finsktillverkad moppe som kört längs Talmavägen.
Mopeden har kört på Talmavägen, som filmen handlar om.
Efter filmen blev det ett samtal på scenen med fotografen och medverkande. En av åhörarna frågar om skolgången för de barn som är med i filmen. Fotografen Johan Palmgren berättar att det för kring nittonhundratalets början fanns två skolor i byarna och bollar över frågan till Leif Viklund.
– Det är ju lite före min tid, säger han med ett skratt, men berättar sen om sin mamma.
– Min mamma var tvungen att gå på internat i Jukkasjärvi. Hon var same och pratade bara samiska hemma, men på skolan fick man bara prata svenska. Hon fick komma hem vid Lucia och sedan tillbaka snart efter trettonhelgen och de fick gå och åka skidor. Det är ju långt, så det måste ha varit väldigt strapatsrikt.
Torneträsk, en två mil väg ute i ingenstans förbinder fem små byar. Vägen är inte ansluten till det allmänna vägnätet.
Kattuvuoma är en av byarna som ligger utmed vägen, och som är med i filmen.
Kattuvuoma är en av byarna som ligger utmed vägen, och som är med i filmen. Bilarna får köras över isen på vintern.
Kattuvuoma är en av byarna som ligger utmed vägen, och som är med i filmen.
Han berättar att det var där i byarna som han lärde sig att fiska, köra skoter och båt, allt sånt som man behöver, men det hände ju att polisen kom.
– Då blev det en väldig fart på alla ungdomar. Man fick ju inte köra skoter. Man skulle ju vara 16 år för att få köra, säger han med ett skratt.
Genom filmen får vi följa särskilt de äldre människornas hopp om att vägen en dag ska bli färdig, men vi får också en inblick i den yngre generationens liv i väglöst och mobillöst land.
Filmen har premiär på bio den 11 oktober.