Produktiv poet inspireras av vardagen

Hur ofta är ni här i Klubbfors?

- Oj, det blir mycket. Varje sommar. Och så på hösten, julhelgen och på vår/vintern. En dröm vore att flytta hit för gott, det är så mysigt här.

Hon bjuder på smörgåsar, fika och kaffe i det gammeldags, hemtrevliga köket med rosa-målade köksluckor och berättar om hur det kom sig att hon blev en av läsarnas mest publicerade diktare och fotograf i Piteå-Tidningen.

Har du alltid tyckt om att skriva?

- Ja, under puberteten skrev jag rätt mycket, sedan blev det en ny period under 80-talet och för några år sedan började jag om igen. Jag har en helt annan tid nu, och i och med datorn så är allt så mycket enklare. Jag får inte lika ont, och det är så enkelt att radera. Sedan är jag inne på min tredje digitalkamera.

Hur mycket tid lägger du ner på dina dikter och bilder?

- Oftast skriver jag en stund varje morgon, efter att jag har varit ute med hundarna. Jag kan sitta och filosofera rätt mycket ibland och en del av det jag skriver och fotar skickar jag in till PT.

- Ja, nog kan du ta det lite lugnare ibland (skratt), inflikar maken Jerry som sitter med vid fikabordet.

Sparar du det som kommer med i tidningen?

- Ja, jag klipper ut det och klistrar in det i album, nu är jag inne på mitt andra, men jag har också blivit publicerad i Hemmets Journal och mina dikter upplästa i Radio Norrbotten. Det är jätteroligt att få komma med där också ibland.

Får nu några reaktioner på ditt skrivande?

- Ja, jättemycket! För någon vecka sedan så var det en man som ringde och berömde mig. Han hade letat upp mitt namn i telefonkatalogen och ville bara tala om hur bra jag skriver ...

Hur kändes det?

- Värmande, mycket värmande ...

Vad inspireras du av?

- Naturen, och människorna jag möter. Jag inspireras nog av min vardag. Orden bara kommer, jag skulle jättegärna vilja kunna måla, men kan inte. Så jag får måla med orden istället.

Förstår folk att du inte är anställd av PT?

- Nej, (skratt) många tror att jag får betalt av tidningen för det jag skriver, men så är det ju inte. Sedan ringer folk till mig om allt möjligt, för någon dag sedan ringde en som sett en björn och en som hade kritik att framföra mot redaktionen. PT har en sådan enorm genomslagskraft, sedan att någon vill läsa det "lilla jag" skriver när det finns så många andra "stora reportage" - det är roligt!

Vem är Ann-Britt Berglund, berätta om dig själv?

- Jag kom med min mamma från Eskilstuna till Stockbäcken som sexåring, sedan hamnade vi i Hemmingsmark där jag växte upp. Jag har arbetat med allt från fabriksarbetare, till bingovärdinna, receptionist och på callcenter. I dag är jag sjukförsäkrad på grund av värk i kroppen, fibromyalgi och stress. Det omprövas vart tredje år, jag är inne på mitt andra.

Hur är du som person?

- Men jag tycker om människor, är väldigt mammig och vill att folk ska ha det bra. Kommer det barn på besök då släpper jag allt annat. Men jag har också lärt mig att trivas med ensamheten, stillheten och tystnaden.

Tänker du fortsätta att bidra med dina alster i PT?

- Ja, absolut! När jag läser vissa dikter som kommit med i tidningen kan jag känna att "nja, den där blev kanske inte så bra", men några godbitar blir det ...