Popkonst med flöde och vintrig melankoli
Konsert: Andreas Mattsson Plats: Krokodil, Piteå Längd: 41 minuter Publik: Runt 40 personer
Någon ropar "äntligen" när kulturpriset överräcks och han tackar Piteå för att det fanns replokaler att vara i när han växte upp. Alltid något. Sedan tar en kort konsert vid, där tonvikten ligger på material från 2006 års solodebut "The lawlessness of the ruling classes" (en bra kompis på mina kvällspromenader). Han växlar mellan gitarr och ett piano som har perfekt klang för det här. Vi får veta att det är ett stort projekt att förbereda en konsert på egen hand. Han låter helst musiken tala och, jo, han verkar faktiskt lite nervös.
Jag uppskattar smakfullheten i melodibygget och flödet i texterna. Lägg därtill bräckligheten i Mattssons unika röst som passar som hand i handske till den nästan genomgående vintriga melankolin och du har en svårslagen kombination i pop-Sverige.
Känslan för de små detaljerna blir också påtaglig den här kvällen. Det naivt spelade instrumentala sticket i temalåten från SVT-thrillern "Den som viskar" (2006) och de fyra lösa pianotoner som så effektivt slungar oss in i "You’re never lonely when the band plays" (världens bästa låttitel) är ett par inslag som kryddar ett välkopplat men anspråkslöst niolåtarsprogram.
I sistnämnda låt ryser jag av välbehag. Jag kallar det lyx i sin enklaste form. Det vilar någonting tidlöst och klassigt över låtarna och Andreas Mattsson blir förmodligen aldrig nostalgisk ens gentemot sitt eget 90-tal. Apropå det avrundar han med "The sweetest relief" och "Please don’t ask".
En gång hoppade Mattsson in som slöjdlärarvikare för min klass. Kalendern kan ha visat 1986. Att han tillhörde den lokala bandfloran räckte långt i våra ögon och vi bad om hans autograf. Han lämnade över en kantig namnteckning med kommentaren "den kommer nog aldrig att bli värd någonting". Det är möjligt att det var han som fick rätt. Det är svårt att prata om stjärnstatus i fallet Andreas Mattsson. Inte tror jag att han varit intresserad av det heller, men han fick ett liv i den goda popmusikens tjänst. Där gör han avtryck och det är gott nog så.
Så jobbar vi med nyheter