113 kommuner på 11 månader – under tisdagen kom Mustafa Panshiri till Piteå och till Kaleido som var fullsatt till absolut sista platsen.
Som 11-åring kom han till Sverige med sin familj från ett talibanstyrt Afghanistan och visste då inte ens vad demokrati var. Som liten var han väldigt rädd för sin pappa, något som i Afghanistan är starkt förknippat med respekt.
– Min pappa kände då att: ”Jag har lyckats som pappa”, men när jag frågade mina klasskamrater om de också var rädda för sina pappor så sa de att ”Nej, jag är inte rädd, men jag har respekt”.
Han menar att detta bara är ett exempel på att begrepp som ”respekt” och ”jämställdhet” har olika betydelser i olika kulturella sammanhang.
– Vi måste bli bättre på att förklara vad vi har för krav för de här begreppen. Men vi är lite förvirrade i Sverige i dag när det gäller de här frågorna, säger Mustafa Panshiri som anser att vi svenskar är ”livrädda” för att kallas rasister.
– Frågan är hur långt vi ska sträcka fram handen, men också hur mycket de som kommer hit ska behöva anpassa sig.
I dag reser han landet runt för att träffa ensamkommande flyktingbarn för att prata om vad det innebär att leva i ett demokratiskt land som Sverige. Men också för att berätta om sin egen resa från utanförskap till att följa sin dröm att bli polis. Men samtidigt menar han att vi inte kan ducka för de problem som också faktiskt uppstått – som att ensamkommande pojkar sexuellt ofredar flickor i badhus.
– Det här kommer vi inte ifrån. Det är inte ett roligt ämne att prata om, men det är ett viktigt ämne, säger Mustafa Panshiri, som anser att man just måste prata öppet om det för att kunna lösa problemet.
Att införa speciella badtider för killar och tjejer anser han inte är rätt väg att gå – inte heller när det gäller skolidrotten.
– Det som händer nu är att vi gör det av religiösa anledningar, säger Mustafa Panshiri som menar att det inte sällan är vi svenskar som fattar dessa beslut.
En sådan enkelt sak som att våga korrigera när någon säger fel kan vara ett bekymmer, menar han och berättade om en ensamkommande flyktingpojke som under två års tid sa att han skulle åka in till ”centron” istället för ”centrum” – personalen på boendet sa ingenting, till sist var det någon på skolan som reagerade negativt.
– Det är de låga förväntningarnas rasism, säger Panshiri.