"Ploppa" ett vedertaget begrepp

När jag hämtar tidningen är grässtrån och häggmispel-löv omslutna av sockerfrostigt kallglitter. Världen börjar sakta frysas ner och jag trodde att även vardagslivet skulle gå in i den stilla lunken med jobb, tekvällar framför kaminen, något träningspass och en kaffe med vänner.
Visst kommer det att bli så, men i kväll när jag sitter framför datorn har jag inte rätta känslan av ro i kroppen. Ändå har jag tagit med en silverljusstake upp till dator- och syrummet, jag har tänt rökelse och ser rökvirvlarna fläta sig samman med ljusen som vi och våra grannar tänt för den unga kvinna som mötte döden och aldrig fick leva sin framtid.

I går hade jag en föräldraledig dag med vårt barn och min ambition var att landa och andas. Efter sovstunden mitt på dagen äventyrsbadade vi och medan Siri och min man lekte i minsta barnpoolen gick jag en trappa upp för att värma mig i ångbastun.
När jag sitter där omfattad av mjölksimmig dimma som tar bort alla konturer och gör det ointressant att se, ser jag inåt för första gången på länge. Isrosorna på ryggen smälter och jag omfamnar känslan av hur svårt det är att få livet att gå ihop. Hur tacksam man ska vara de gånger som både hemmaliv och jobbliv går ihop.
Just nu jobbar jag på att se regndropparna som runnit nerför avskavt tvåglasfönster som just regn och inte som rännilar av smuts som borde putsas bort innan vintern kommer.

För några veckor sedan var jag och Siri och min vän Hanna och hennes äldsta flicka och badade. När vi var på väg ner i en bubbelpool blev min flicka till sig av glädje och utropade "Ploppa!" när vattenytan kokade i grytan. Siris lite äldre kompis rynkade pannan och tillrättavisade henne: "Nej Sili! Det hetel inte ploppa, det hetel bubbla!". Siri utropade glatt sitt ploppa igen och konversationen upprepades ett antal gånger.
Hemma börjar ploppa vara ett vedertaget begrepp, gör vi bubbelvatten i min nya sodastreamer så kallar vi det naturligtvis - ploppvatten.

Och jag undrar: Hur ska man komma ihåg allt? Ska man komma ihåg allt? Värmen från omtänksamma arbetskompisar, världssynen från min tvåårings vinkel. Hur hon tycker att vi ska locka bort molnen på himlen med godis så att månen kan titta fram istället, hur ogärna hon har på sig badbyxorna på simhallen och hur gärna hon bjuder på låtsaskaffe ur småmuggar.

På radionyheterna hör jag att regeringen beslutat stoppa adoptioner från Vietnam, eftersom det finns oro för korruption och misstankar om att landet i adoptionssammanhang inte alltid har barnets bästa för ögonen. Adoptionscentrum uppmanar regeringen att inte svika Vietnams övergivna barn och har för närvarande 300 familjer som står i kö för att få skicka sina adoptionsansökningar till Vietnam.

Nyheten gör mig verkligen beklämd. När socialminister Göran Hägglund får frågan vad han ville säga till de barnlängtande som nu inte får några barn tänker jag: Vad finns där att säga? De sökande måste vända sig till något annat land och i många fall finns där inga alternativ.
Sanning eller inte. Barnen blir de stora förlorarna.
Alla blir förlorare.