För ett år sedan satt Pitemålsakademin på Swensbylijda och hade ett styrelsemöte. De diskuterade vilken typ av form de vill använda sig av för att berätta om pitemålet, dels om dess försvinnande men också om dess historia och varför det är viktigt att behålla den lokala dialekten. Samtidigt som de satt och diskuterade märkte de att Swensbylijda var en plats där man naturligt började prata pitemål, och kläckte då idén om att anordna en pitemålsdag där. Ett år senare förvandlades idén till verklighet, och många kom till Swenbylijda för att ta del av dagen.
– Vi är jättenöjda med det hela, det här var en bra form att använda för att diskutera pitemålet. Vi har fått höra många olika berättelser från besökare, om hur pitemålet var när de växte upp och hur det ser ut idag, berättar Brith Fäldt, som är ordförande för Pitemålsakademin.
Att lokala dialekter försvinner är inte bara ett problem för pitemålet utan för dialekter runt om i landet. I berättarstugan diskuterades det vad det är som har hänt, hur det har blivit så och hur man ska arbeta i framtiden.
– Om jag ska ta mig själv som exempel, säger Daniel Engberg som skrivit och översatt böcker till pitemål, så går det med generationerna. Mina föräldrar försvenskade sitt pitemål, vilket sen gick vidare till mig. Redan där försvinner lite av språket, sen försvinner det ännu mer till nästa generation. Speciellt i dag när alla barn tittar på Netflix, eller andra former av media där det nästan bara pratas rikssvenska.
Eva Adela Johansson är en av få som både kan prata pitemål men också kan grammatiken och den akademiska sidan av den.
– Det finns en trend där de "roliga" orden finns kvar, men själva stommen av språket försvinner. Framtiden för pitemål känns därför lite mörk, därför är det extra viktigt med dagar som dessa, säger hon.
Besökarna som befann sig på plats var från olika platser av landet. Vissa var Piteåbor som har stugor i kommunen men bor på andra områden i Sverige och andra var lokala invånare. Men alla hade ett gemensamt mål: Att lära sig mer om pitemål.
– Vi vill bevara pitemålet. När jag var liten i Arnemark så pratade vi pitemål varje dag, hela tiden, men så fort vi kom till skolan var vi tvungna att sluta. Där gick gränsen, där var det svenska som gällde. Det är tråkigt att förlora dialekten, säger Kjell Grandin, som nu bor i Stockholm.