Essa Mohammadis mor skickade honom till släktingar i Iran när han var elva-tolv år gammal, detta för att han skulle slippa militärtjänst och krig.
I hans sparsamma packning fanns ett skrivblock och en penna.
Hans mamma hoppades också på en möjlighet till utbildning – och ett bättre liv.
Men skrivdonen togs ifrån honom, istället jobbade han från morgon till kväll. Kriget – och hotet att bli ”kanonmat” – kom närmare.
Tillsammans med bästa kompisen Noor Mohammad Moradi, som han lärt känna under åren i Iran, bestämde han sig för att fly. 15 år gammal.
– Vi gick i tre dagar och tre nätter över bergen mot Turkiet, berättar Essa Mohammadi.
– Det var hemskt, vi var nära att dö redan då, fyller Noor Mohammad Moradi i.
Under dygnen till fots i oländig terräng med kalla nätter och heta dagar, led de brist på både mat, vatten och vila.
De överlevde, men då hade de bland annat den traumatiska båtfärden över Medelhavet framför sig.
– Vi var 67 stycken i en båt gjord för 25, max 30 personer. Båten tog in vatten och vi fick kasta allt löst överbord och ösa, ösa, ösa, berättar Noor.
Färden gick vidare genom Europa. Vid gränsen mellan Österrike och Tyskland var det kaos och vännerna kom ifrån varann.
Men ödet är ibland rätt fantastiskt.
Efter att de vid olika tidpunkter anlänt till Sverige och Malmö under hösten 2015 blev båda placerade i Piteå – och på samma hvb-hem.
Men efter nästan tre år i Piteå har Migrationsverket nu fattat beslut om deras framtid och den ser helt olika ut; Noor har beviljats tillfälligt uppehållstillstånd, han får stanna och han får arbeta. Essa har fått avslag.
– Det betyder att Essa inte ens kan få ett tillfälligt arbetstillstånd, trots att både han och Noor har fått jobb, säger Anneli Rydberg, hans svenska ”mamma” som engagerat sig så i hans öde (se artikel här intill).
Via fotbollen har Essa inte bara fått in en fot i samhället med lagkamrater och en gemenskap, han har fått en flickvän också – och i och med det en familj. Flickvännen Jonna Flodström berättar:
– Vi spelar ju båda fotboll i MSSK och det var så vi träffades. Nu är vi tillsammans jämt och hoppas på en framtid, att kunna bo ihop.
Essa berättar att hela hans familj har flytt från Afghanistan, att hans mor blivit så svårt misshandlad att hon inte känner igen någon – och att familjen gått under jorden någonstans i Iran.
– Jag har ingenting i Afghanistan, ingen familj, ingen släkt eller vänner, ingenstans att bo, ingenting, säger Essa.
Men familjeförhållanden räcker inte. I och med att asylärendet dragit ut på tiden och Essa hunnit fylla 18 år, menar migrationsverket att han kan utvisas även om han saknar familj och sammanhang i Afghanistan. Han är ju vuxen ...
– Men jag kan garantera att Essa har större anknytning till Sverige, Piteå och oss än vad han har till Afghanistan, säger Anneli.
I väskan Essa tvingades dumpa i havet fanns bland annat hans Tazkira, en identitetshandling som visar vilka hans föräldrar är och varifrån han kommer. En handling han nu är tvungen att försöka återskapa för att, om möjligt, få stanna i Piteå där han känner att han har en familj och hör hemma.
I helgen har han åkt till ambassaden i Stockholm för att försöka ordna en ny Tazkira.