Den första socialdemokratiska organisationen hade svårt att överleva och verksamhet lades ned ganska snart. 1915 finns åter en socialdemokratisk arbetarekommun (numera benämnd socialdemokratisk förening) verksam i Piteå, men även den lades i ”malpåse”. De som hade tagit fasta på de socialistiska idéerna gav inte upp. Föreningen upplivades på nytt den 18 mars 1917, och är sedan dess fortfarande verksam.
Av dem som vi får kalla pionjärerna inom arbetarrörelsens led i Piteå finns det många namn att minnas med både respekt och vördnad.
En gång i tiden tog de striden och lade grunden till den välfärd som vi har i dag. De blev bespottade, hotade och svartlistade. Ändå tog de kampen
Men vi kan även förstå den feber, det hopp om ett bättre liv, som tänts hos de första socialdemokraterna som såg möjligheten till styrka genom att organisera arbetarna.
Piteå-Tidningen berättar i mars 1917 att landstingsman I.A. Jacobsson och lokförare Ström från Boden kom till Godtemplarhuset i Piteå för att få igång den socialdemokratiska arbetarekommunen, vars verksamhet legat nere.
Den första styrelsen utgjordes av banmästare Grönlund, lokförare J A. Sandström, lokförare R. Nordström, vagnkarl J.E. Jacobsson, statonskarlsförman John Lindström, mekanikus J. E. Sandström, mästerlotsen J M Bergstedt och maskinisten A. Ahlberg.
Inledningsvis medverkade riksdagsman Ernst Hage med ett föredrag, ett möte som hölls i samrealskolan. Tidningen Norrbottens Allehanda ondgjorde sig dock över att mötet fick hållas där men Piteå-Tidningen, då liberal, replikerade att de inte förmärkt någon opposition från högerhåll, när högerföredrag hållits där. Att detta då inte borde föranleda kommentarer när lokalen för en gång skull uppläts åt en vänsterman.
I april 1917 berättar PT att arbetarekommunen att 52 personer anslutit sig som medlemmar. Detta var vid en tid då partisprängningen ägde rum. Vid distriktskonferensen i Boden meddelade Piteborna att de ville vara kvar i det gamla partiet, men efter kongressen beslutade arbetarekommunen att, med 14 röster mot 10, ansluta sig till vänstergruppen inom det socialdemokratiska partiet. Det förde med sig att lokalförare J A Sandström lämnade ordförandeskapet. En vecka senare kungjorde Piteå-Tidningen att Piteå arbetarekommun, tillhörande det gamla partiet, utsett ny styrelse med Sandström som ordförande. Övriga i styrelsen var stenarbetare Konrad Karlsson som vice ordförande, handelsföreståndare Emil Forssell, lokeldare Ragnar Johansson, vagn- och stallkarlen F. E. Eriksson. Till styrelsesuppleanter valdes utkörare K O Bergström och lokförare R. Nordström.
”Ett 50-tal medlemmar äro inskrivna i arbetarekommunen. Mötena hållas i urmakare Boströms gård första och tredje söndagen i varje månad”, rapporterar PT.
Sandström var ordförande i arbetarekommunen fram till 1923.
Konstateras kan att den majoritet som bildade den nya arbetarekommunen utgjorde i stort sett samma kärna som tidigare.
Vänstersocialistiska gruppen, sedermera kommunistiska partiet, fick aldrig samma styrka i Pitebygden.
Noterbart är den skrivelse som arbetarekommunens sekreterare Algot Berg skriver till partidistriktet i december 1919, där han klagar över en förfärlig slöhet i arbetarekommunen.
”Det går snart inte att hålla möten på grund av att så får går till mötet.”
Vid ett senare tillfälle skriver Berg ” Vår arbetarekommun är ohjälpligt död. Vi försökte oupphörligt att samla medlemmarna vid tiden för höstens val och man trodde åtminstone att till stadsfullmäktigevalet intresset skulle väckas för att vara med om uppsättande av kandidater. Vi var sällan mer närvarande vid mötena än cirka 6 á 8 personer.”
1923 ingick arbetarekommunen i Piteå i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, efter att under några år ha fört en tynande tillvaro.
Det har varit svårt att utläsa vad som hände inom den socialdemokratiska organisationen i Piteå alltifrån starten 1917 fram till 1926. Många viktiga händelser saknas.
Det är tidningsreferaten som berättar om vad som hänt. Det äldsta bevarade protokollet daterar sig nämligen till februari 1926.
Vid olika tillfällen finns protokollsanteckningar där partikamrater fick skarpa tillsägelser att infinna sig ”när de icke handlat som det anstår en med arbetarklassen och småfolket i allmänhet sympatiserande person”.
Aktiviteterna var inte så omfattande. Ibland var mötena knappt beslutsmässiga.
Vid kommunalvalet 1930 hade socialdemokraterna i Piteå nio mandat av 21 i stadsfullmäktige för att fyra år senare utökas med ytterligare ett mandat. Då kunde socialdemokraterna, i samarbete med kommunisterna, ta över ordförandeposten i stadsfullmäktige. I landstingsvalet det året fick Piteå också sin förste socialdemokratiske landstingsman i Sven Dahlberg, vilken också blev stadsfullmäktigeordförande.
Det året fick socialdemokraterna i Piteå för första gången verkligt inflytande i det politiska arbetet. Efter en tid av passivitet ökade antalet S-mandat från 10 till 13.
1930 ingick Degerängets arbetarekommun i Piteå arbetarekommun
1940 anslöts medlemmar från Klubbgärdet, som tidigare tillhört Munksunds arbetarekommun.
När vi kommer in i 1950-talet fick Sverige uppleva en period av tillväxt och en ny framtidstro. Socialdemokraterna gjorde stora framgångar i val, inte minst i Piteå.
Vid kommunvalet 1954 fanns två socialdemokratiska listor. Efter en del missnöjesyttringar uppstod nämligen en ”spränglista”. Valdeltagandet blev det högsta som Piteå noterat i ett kommunalval. Spränglistan erhöll 15 mandat och det så kallade officiella listan 6 mandat. Spränglistan, som toppades av Axel Bengtsson, fick således hälften av fullmäktigeplatserna. De borgerliga fick totalt 8 och kommunisterna1 mandat.
Uppkomsten av två socialdemokratiska listor var inte helt odramatisk. I gamla handlingar kan man läsa sig till att det bitvis var riktigt frostigt mellan de olika grupperna.
Sedan några år av stridigheter ägnats inom partiet beslutades att de två grupperna skulle arbeta efter ”traditionellt partipolitiskt mönster”.
Vid kommunalvalet 1962 hade de bägge grupperna sammansmälts.