”ST-läkaren Gustaf Walther, 31, som bor i Piteå och som vanligtvis jobbar på Piteå sjukhus medicinklinik har precis kommit tillbaka från ett tremånadersuppdrag i östra Sudan där Läkare utan gränser arbetar för att hjälpa människor som flytt från våldsamheterna i provinsen Tigray i grannlandet Etiopien.
Gustaf jobbade i ett transitläger för flyktingar där det bedrevs primärvård. Han var enhetschef för mottagningen med ett team på 20 personer.
Hur kom det sig att du åkte?
– Förra vintern var jag i Irak för Läkare utan gränser, nu blev jag tillfrågad att åka till östra Sudan och jag var tillgänglig för uppdrag. Det lät som ett projekt där jag behövdes och jag har möjlighet tack vare min arbetsplats att vara tjänstledig med kort varsel, säger Gustaf Walther.
Han berättar att hans sambo, också hon läkare i Piteå, fortfarande är på uppdrag men i Sydsudan.
– Vi har inte setts på sex månader och det samt att vara i från familj och hem är det som är svårast med att åka med på sådana här uppdrag.
Hans uppdrag som enhetschef i den lilla byn Hamdayet har i huvudsak handlat om handledning och att vara medicinskt ansvarig. Han jämför kliniken med en vårdcentral i Norrbottens glesbygd där folk kom med vanliga mindre åkommor som ont i magen och feber men även med kroniska sjukdomar. De hade också beredskap för akutfall.
– På kliniken jobbade jag inte själv jättemycket mot patienter. Jag har handlett mindre erfarna kollegor och skött administration. Det är den lokalt anställda personalen, både flyktingar och lokalbefolkning, som gör mycket av jobbet, allt från läkare till administrativ personal. Jag var ansvarig för ett väldigt bra team. Det var väldigt fint att se deras engagemang och hur väl de samarbetade trots skilda bakgrunder, säger Gustaf Walther.
De har tillhandahållit grundläggande sjukvård för såväl flyktingar som lokalbefolkning och försökt bidra till ett värdigt flyktingmottagande. Det han är mest imponerad av under sitt uppdrag var hur generös lokalbefolkningen var i sitt mottagande av flyktingarna.
– De släppte in dem i sina hem och gav dem mat och vatten trots knappa resurser. Denna generositet syntes även inom teamet jag ledde som bemannade kliniken.
Det var långa arbetsveckor med väldigt hög arbetsbelastning, särskilt den första månaden.
– Vi jobbade sju dagar i veckan första månaden, från 06.30 till 18-tiden. På kvällen var det även lite pappersarbete och något möte. Vi var även tillgängliga utanför ordinarie arbetstid för att stötta de som arbetade jourtid. Sista månaden var det stabilare, då kunde man vara ledig en dag i veckan.
Alla i teamet bodde tillsammans i en större byggnad och de sov på en tältsäng i hytter avdelade med gardiner.
Vad var svårast att hantera?
– Det är belastande att jobba där behoven är mycket större än resurserna, man måste säga nej, man kommer inte att kunna göra någonting, man har inte kontroll. Alla system kanske inte fungerar, det är inte säkert att det finns läkemedel, man vet inte om det kommer 400 flyktingar i morgon eller om 400 åker vidare. Det är också jobbigt att se och höra om lidande som flyktingar varit med om, våldsamheter och levnadsförhållanden. Men det blir lättare att hantera när man ser hur hårt den lokalt anställda personalen jobbar. Man vet också att det är en begränsad tid.
Varför vill du göra det här?
– Jag har alla förutsättningar för att göra det här, bor i ett tryggt land, har ett bra jobb som ger mig möjlighet att åka och en familj som inte är omedelbart beroende av att jag är i Sverige. Det känns viktigt då att jag som kan försöker bidra och hjälpa till.
Finns det planer på fler projekt?
– Det är inte omöjligt men vet isåfall inte när, nu ska jag återgå till Piteå sjukhus.”