"Jag identifierar mig som svensk, men med åren har jag kommit till insikten att jag kan vara palestinier och libanes också. Skillnaden är att den palestinska delen alltid blir förtryckt", säger Bisan Abou-Chakra.
Efter elva intensiva stridsdagar som krävde fler än 250 dödsoffer, varav de flesta i Gaza, trädde en vapenvila mellan Israel och Hamas i kraft i fredags.
23-åriga Piteåbon Bisan Abou-Chakra är en av dem som tvingats se på när hennes släkt har fallit offer för upptrappningen.
– Jag har förlorat elva tremänningar på en veckas tid. En tid som egentligen ska vara typ som julafton, säger hon samtidigt som rösten spricker.
– Vi spenderade hela helgen med att försöka minnas barnen. Det är många tankar och minnen från dem som präglar frustrationen.
Bisan Abou-Chakra är född och uppvuxen i Fagersta. Då hennes pappa är palestinier och mamma libanes har hon en stor del av släkten kvar i flyktingläger runt Libanon och en liten del kvar i Gaza. Hon flyttade till Piteå 2016 för att studera journalistik och är nu inne på sista veckorna av sin masterexamen i Kultur- och mediekommunikationsvetenskap i Umeå.
Hon upplever rapporteringen om Israel-Palestina-konflikten i media som vinklad och bristfällig och följer därför även händelserna genom linsen hos de många palestinier som livestreamar inifrån Gaza på sociala medier.
– Jag såg min tremänning bli skjuten på en livestream. Jag kunde se ryggen på en tjej som jag kände igen. Hon sprang fram och skulle hjälpa ambulanspersonal och då blev hon skjuten i ryggen. Streamen bröts väldigt snabbt och sedan fick vi veta att hon förblödde på plats, säger Bisan Abou-Chakra och fortsätter:
– Jag har även några unga tremänningar och en av dem, en åttaåring, plockades upp från ruinerna dagen efter en attack. Han levde, men förlorade i princip hela sin familj och bor nu hos sin moster.
De senaste veckornas upptrappning har än en gång fått henne att känna – "det kunde varit jag".
– Det har varit hemskt. Jag har haft nervösa sammanbrott. Jag har känt otroligt mycket maktlöshet och överlevnadsskuld. Jag identifierar mig som svensk, men med åren har jag kommit till insikten att jag kan vara palestinier och libanes också. Så även om jag är född och uppvuxen här så känns det så hopplöst många gånger. För det här är inget nytt, palestinierna har kämpat i över 70 år. 1948 fördrevs 750 000 människor från sina hem och min farmor var en av dem.
23-åringen vill att omvärlden ska se konflikten ur ett annat perspektiv.
– Jag ber inte folk ta en politisk ställning, jag ber folk ta en humanistisk ställning. Det borde inte vara ett dilemma. Det här har pågått i 70 år och jag stör mig på att det görs politiskt och religiöst. Det handlar om mänskliga rättigheter.
Hon tar avstånd från den terrorstämplade islamiströrelsen Hamas.
– Jag stödjer inte Hamas, men Hamas är en reaktion på ett 70-årigt förtryck. Om ett barn slår tillbaka mot ett gäng mobbare, klandrar man då barnet? Har Hamas utfört krigsbrott ska de hållas till svars för det, men det ska även Israel. Det är som att hela det palestinska folket alltid ska stå till svars för Hamas, trots att det är en liten del, säger Bisan Abou-Chakra.
Hon tror att den senaste tidens uppmärksamhet i sociala medier är positiv.
– Det här är första gången det blossar upp som det gör. Jag tror att människors bilder och historier hjälper människor att förstå, speciellt med vågen av Black lives matter. Jag tror att folk har börjat inse att det inte handlar om var man står politiskt, utan det handlar om att människor måste få leva och ha samma rättigheter.