Piteå springer

Jag är övertygad om att det var välment från början och att det bara blev så, men jag irriterar mig ändå på förutsättningarna i motionsloppet som nyss arrangerades i Piteå. Kvinnorna kunde jaga efter en kundvagn för att vinna presentkort på en matvarubutik medan männen kunde springa i mål med en gräsklippare.
På samma sätt blir det bara så när pappor har så pass mycket högre lön - eller är inne i ett så viktigt skede på jobbet - att de inte kan vara föräldralediga, i alla fall inte mer än någon månad.
Alldeles för mycket bara blev när det gäller jämställdhet.

Men motionslopp för mycket gott med sig. Vart jag än blickar ser jag yrvakna löpare (samma observation har vår krönikör Åse Nordlund gjort, läs mer på sidan 29) - och loppen man kan delta i avlöser varandra.
Efter en lång tid av knäproblem har även jag börjat snöra på mig springskorna igen.

På hemvägen under min allra första löprunda tog jag ett fulländat andetag. Som om jag för första gången på evigheter vecklade ut lungorna hela vägen. Jag kände frid, eufori - jag kände mig som jag för första gången på så länge. Det där enda andetaget var värt hela den här långa, mörka, kalla, jävliga vintern.
Ett andetag, och jag kände mig hel.

Och till nästa år är det jag som tränar kortdistans - för att bli först till den där gräsklipparen!