Piteå fyller 400 år och museipedagog Morgan Stenberg berättar att historien kring stadens tillkomst går betydligt längre tillbaka i tiden. Det har funnits folk i trakterna åtminstone tusen år före – förmodligen längre.
– Det var samiskt folk, finskt folk och nomader här för mycket längre sedan än man tidigare trott. Men den första centrala bestämda bosättningen är Gamla kyrkbyn i Långnäs i början på 1300-talet, konstaterar han och fortsätter:
– De flesta har väl någon gång sett Abjörnssons väg på Djupviken. Denne Nils Abjörnsson fick hela Piteälven som gåva av kungen som tack för sina tjänster å Kronans vägnar. Han fick göra vad han ville med hela området. Enda motprestationen som krävdes var att det skulle byggas en central marknads- och mötesplats och det blev Gamla kyrkbyn.
På den tiden var havsnivån åtta meter högre, kusten gick längre upp efter älven.
Det kan ha bott runt hundra personer i Gamla kyrkbyn, förmodligen säsongsvis när det var marknadstider och det ska ha funnits en kyrka där men det är oklart exakt var. Efter drygt 100 år brann alltihop ner.
– Efter en tid valde man att flytta den centrala mötesplatsen för befolkningen till Öjebyn. 1621 gav Gustav II adolf platsen stadsrättighet och staden Piteå var därmed född.
Det fanns ett intresse från Kronan, det skulle finnas en stad där folket kunde träffas och föra handel och liknande. Det var ett sätt att stärka närvaro och makt och dra nytta av den ekonomi som fanns på platsen. Reglerna var sådana att man bara fick bedriva handel i en stad. Kronan såg att det fanns pengar i att bedriva handel med samerna och pälsjägare. Det fanns mycket pengar i detta som staten ville ta del av.
– Det var faktiskt på tal redan i slutet på 1500-talet att det skulle bli en stad häromkring men det föll av olika anledningar. En av dem var troligen att det var ett väldigt stort projekt för många att flytta från sina gårdar in till stan.
45 år efter att Piteå fick stadsrättigheter, år 1666, drabbades staden av den förödande stadsbranden.
– Efter den branden uppstod en ganska stor schism om vart man skulle bygga upp staden igen. När man flyttade centralplatsen till Öjebyn hade man tillgång till platsen sjövägen in från älven på södra sidan upp över kyrkogården. Så där Margretelund ligger i dag låg hamnen. Det fanns även anknytning på norra sidan, men under de 200 åren sedan flytten från Långnäs hade vattennivån sjunkit så mycket att hamnarna i princip blivit obrukbara, säger Morgan Stenberg och fortsätter:
– Därför tyckte många att man skulle passa på att flytta staden en bit. En grupp ville flytta till Hamnviken, en grupp ville flytta till Bergsviken. Ett påbud från kungen var sedan att man skulle flytta hela platsen till Kåge – ett lämpligt mellanrum mellan Umeå och Luleå. Då skulle han dessutom få döpa den staden efter sin kära mor till Hedvigstad.
Den infekterade konflikten gjorde att många skrev till kungen. Men till slut köper en av grupperna ön Häggholmen ute vid kusten, där stadskärnan är i dag.
– Den är döpt efter älven som många andra städer här uppe. Mest troligt är det ett samiskt namn i grund och botten. När Abjörnsson fick Piteälven står det att "han förlänas en älv vid namn Pitu". Det beskriver hur älven ser ut en bit längre upp med niporna i Arnemark och mot Sikfors, säger Morgan Stenberg.