Från Piteå kommuns sida undersöks nu möjligheten att få kungen till Piteå och de övriga kustkommunerna. Det har även väckts ideer från Piteå museum om att göra utställningar, stadsvandringar och föreläsningar.
Karlbergsteatern finns med på ett hörn med förslag att dramatisera olika händelser med anknytning till de bägge länen.
Klart är att kommunen och museet så smått börjat ett fördjupat arbete vad gäller aktiviteter i Piteåbygden under år 2009.
Det olycksaliga finska kriget 1808-1809, där Sverige förlorade hela Finland till Ryssland och som smärtade den svenska krigsmakten och de som styrde riket, medförde att Norrbotten och Västerbotten och därmed även Pitebygden för en tid var ockuperat av ryssarna. En ockupation som dock inte var lika hänsynslös som den åren 1716-1721. Då staden brändes ned av ryssarna.
På Storgatan 52 fanns år 1809 en för Piteå intressant bit krigshistoria, nämligen högkvarteret för den ryska invasionsarmen. I november 1962 skildes Piteå från den biten av historien när fastigheten revs.
Det var i februari år 1808 som ryska trupper gick över gränsen in i Finland vilket också fick en officer vid Nylands dragoner att i sina anteckningar notera: "Sorgespelet är då påbörjat. När och hur detta slutas står i Guds hand. Vår arme är som en näve folk utan mat och kläder. Mod fattas oss inte men mat, foruage och kvarteringar. Gud hjälpe oss."
Den svenske överbefälhavaren Klingspor kunde inte hålla emot ryssarna utan återtågade. Sveaborg föll genom förräderi och nederlag blev det vid Oravais. Allt slutade med ett fördrag med fienden i Olkijoki den 19 november 1808. Under stilleståndet tilläts inte ryssarna överträda Kemi älv.
De svenska truppstyrkorna retirerade runt Bottenviken under det att folk i den döende armen föll ihop och dog i sträng kyla, genom hunger och sjukdomar.
Spillrorna av den svenska armen gick i vinterkvarter efter Norrbottens- och Västerbottenskusten.
Efter ytterligare stridigheter uppnåddes ett stilleståndsavtal i Frostkåge, vilket sedan gällde för hela den tid fredsförhandlingarna mellan de bägge länderna ägde rum i Fredrikshamn. I en tid då riket var i största fara avsattes för övrigt, efter en dramatisk statskupp, kung Gustaf IV Adolf för att sedan tillsammans med sin familj köras ut ur landet. Därefter lades även den svenska utrikespolitiken om
Generalen och greven Michail Fedorovitj Kamensky, som omintetgjorde de svenska planerna på en återerövring, hade i krigets slutskede sitt högkvarter i Piteå i den så kallade borgmästargården. Senare benämnt Steckzenska huset. Det ryska högkvarteret förlades till fastigheten Storgatan 52. Skräddaren Jacob Wiander var ägare av fastigheten.
Huset var vid den tiden nybyggt, med två våningar. Utrymmesmässigt förträffligt för att rymma det ryska högkvarteret.
I augusti 1809 försökte en liten svensk eskader förstöra den träbro som Kamensky låtit bygga över Pitsundet, men efter en kort kanonad och ett misslyckat strandhugg drog sig den svenska styrkan med dess sårade chef tillbaka.
Ryska mynt var gångbart vid sidan av det svenska i Piteå vid den tiden. De ryska med en fördelaktig växlingskurs.
I oktober månad 1809 drog sig den ryska hären tillbaka norrut, sedan en fredsuppgörelse nåtts i Fredrikshamn i september samma år.
När huset, med den intressanta historien, revs hade fastigheten inte varit utsatt för några större ombyggnader sedan det var ryskt högkvarter.