Hamnen i Piteå byggdes 1973 och firar nu 50-årsjubileum. Turerna kring hamnens födelse var många, något lokalhistorikern Åke Berggren fördjupat sig i. Just nu arbetar han med en bok om Piteås sjöfart.
– Jag är intresserad av Piteås historia sedan lång tid tillbaka och kommunikationerna till sjöss har varit och är fortfarande oerhört viktiga för en stad som Piteå.
Planerna på en ny hamn i Piteå började florera redan på 50-talet. Grunda och krokiga farleder in till stan hade länge utgjort en utmaning för ankommande fartyg.
– Det har varit stora svårigheter under lång tid att upprätthålla sjöfarten in till Piteå. Eftersom storleken på fartygen ökat har också problemen ökat, säger Åke Berggren och fortsätter:
– Det har funnits tre naturliga hinder för sjöfart in till Piteå. Det första är Pitsundet, som tidigare var grunt och väldigt krokigt. Nästa flaskhals kommer vid Fingermanholmen och Munksundet. Slutligen anlände skeppen till Lövholmen och där var det grunt in till stan. Man hade muddrat och försökt räta upp i flera omgångar sedan mitten på 1800-talet men på 1950-talet hade problemen blivit påtagliga.
Assi ägde vid denna tid sågverket på Lövholmen och hade också byggt en wallboardfabrik på Lillänget. Bolaget ville skeppa ut större kvantiteter varor och få in större fartyg för att lasta och lossa, vilket man kunde göra vid egen kaj men också i Södra hamn, där huvudhamnen låg. Assi ville därför fördjupa Munksundet som muddrats i slutet av 1800-talet, vilket bolaget också var villig att bekosta.
– SCA hade å sin sida förvärvat sågen i Munksund och sulfatfabriken i Skuthamn. De ville ta in större fartyg, och då var Pitsundet en flaskhals, säger Åke Berggren.
Vid den här tiden bestod Piteå av flera olika kommuner. Åke Berggren berättar hur Piteå landskommun i mitten på 50-talet började köpa mark från Klubben och mot hela södra Haraholmen. Det ursprungliga syftet var att man ville ha malmhamnen från Luleå, som LKAB då funderade på att flytta. Man tittade också på möjligheten att bygga en handelshamn och kanske även en oljehamn. Samtidigt gick Piteå stad i tankar att bygga en oljehamn inne i Skuthamn.
– Man både projekterade och tog beslut i frågan, men det blev av någon anledning inte av. Det blev heller ingen malmhamn ute på Haraholmen. Det blev inte så mycket av förslagen som kom under 50-talet.
Istället är det under 1960-talet det börjar hända saker.
– 1961 byggde SCA ut sulfatfabriken till pappersbruk och Assi byggde pappersbruket 1962. Då blev det ännu större efterfrågan på fartyg för att hantera frakten, berättar Åke Berggren.
Situationen förändrades när SCA i mitten på 60-talet beslutade att alla deras varor skulle skeppas från Holmsund. Landskommunen tog ett beslut att bygga en oljehamn på Haraholmen 1963. När kommunerna går samman 1967 kan man också enas om att bygga en handelshamn.
Det faktiska bygget hängde dock på en skör tråd när en statlig hamnutredning föreslog att man skulle satsa på en norrländsk centralhamn i Umeå. Kommunerna och företagen i norr lyckades med andan i halsen få förslaget ändrat, en bedrift som slutligen ledde till att hamnen i Piteå kunde byggas. Första januari 1972 skriver Piteå kommun avtal med Assi om byggandet av en handelshamn anpassad för trä- och cellulosavaror. Redan i juli 1973 invigs den färdiga hamnen som kostat 30 miljoner kronor.
– Hamnen invigdes av Sjöfartsverkets generaldirektör Erik Severin. Det var han som lett den statliga hamnutredningen som förordat att man inte skulle satsa på Piteå. Men jag tror nog ändå att han invigde den med glädje. Men det var otroligt nära att allt hade gått i stöpet, säger Åke Berggren.