Vandringsleden som sträcker sig från franska St Jean Pied de Port vid Pyrenéernas fot till Santiago de Compostela nära Atlantkusten i Spanien är omskriven i många böcker. I Paulo Coehlos ”Alkemisten” har den en betydande roll, liksom i Agneta Sjödins roman ”En kvinnas resa”.
– För mig började allt med att jag läste en bok om Caminon. Jag kände direkt att jag ville uppleva den och har drömt om det i säkert tio år. Min plan var att jag skulle göra det när jag gått i pension, det kändes för länge att vara borta från familjen, berättar Terese Edmark.
Men en händelse fick henne att tänka om.
– Min pappa blev allvarligt sjuk och medan jag väntade på svar om jag själv bar på anlag till samma sjukdom blev det så tydligt för mig att man ska följa sina drömmar och ta vara på livet här och nu. I samma veva skulle jag fylla 40 år och min dotter Elly började vara så pass stor att det plötsligt kändes okej att åka.
.
När Terese berättade om sin dröm frågade hennes kompis Johanna Appelros om hon inte hade någon bok om Caminon att låna ut.
– När jag lämnade tillbaka den sa jag att jag ville följa med, berättar Johanna.
– Men då började jag tveka. För några år sedan var jag i Indien under tre veckor och tyckte att det gjorde fysiskt ont att vara borta från familjen så länge – samtidigt kände jag mig överlycklig för att Johanna ville följa. Jag hade aldrig trott att någon skulle vara lika galen som jag! säger Terese.
De enades snabbt om att de skulle vandra för sin egen skull, men ändå göra äventyret tillsammans och hade pratat om hur de skulle göra om någon behövde avbryta resan i förtid.
– Jag såg äventyret som en timeout mitt i livet. Jag ville stanna upp och hinna tänka efter och det blev faktiskt ännu bättre än vad jag trodde, säger Johanna.
.
Den första maj i år började de två vännerna sin vandring i franska St Jean Pied de Port. Då hade Terese fått besked att hon inte bär på anlag för Skelleftesjukan, men resan kändes ändå lika viktig att genomföra.
Med en noga planerad packning på cirka fem kilo var gick första sträckan uppför Pyrenéerna, med stavar i händerna och vandringsskor med plats för fötterna att svälla på fötterna.
– Vandringen är väldigt kuperad och med stavar får man skjuts uppåt och hjälp att bromsa nedför. De hjälper till att fördela belastningen på kroppen och eftersom vi hade hopfällbara stavar var de lätta att hantera, säger Terese.
.
Terese och Johannas egna bilder och ord om resan: 1. Som naturälskare är Caminon en dröm. Kuperat med djupa dalar och höga berg, vidsträckta vinodlingar, grönt och lummigt med blommande ängar och åkrar. Magiskt! 2. Här syns de 80 milen på en målad bild. 3. Det är lätt att hitta tack vare skyltar och pilar. Lokalbefolkningen är också hjälpsamma. 4. Många möten efter vägen. 5. Här har vi kommit en bit på vägen. 6. Allt man behövde rymdes i en rygga på cirka fem kilo. 7. Varje morgon tejpade vi fötterna. Visst fick vi någon blåsa, men vi klarade oss väldigt bra. 8. En ny säng med nya människor i rummet varje natt. Enkel standard men bättre än väntat. Tack och lov stötte vi inte på några ”bedbugs”.
- - - - - - -
Fler bilder hittar du i bildspelet ovanför artikeln!
- - - - - - -
.
Med tiden kom de in i en pilgrimsvardag, som följde ungefär samma mönster varje dag.
– Vi klev upp tidigt och gick och la oss tidigt. Eftersom jag har känsliga fötter började jag varje dag med att tejpa dem. Jag var hyfsat less i slutet, men klarade mig faktiskt riktigt bra. Det är en standardfråga på Caminon: ”Hur mår dina fötter?”, det är inte ovanligt med tånaglar som ramlar av och smärtsamma skavsår, säger Terese.
Ofta vandrade de en timme innan de stannade vid en bar eller ett kafé för att äta frukost.
Efter ett snitt på 2,5 till 3 mils vandring per dag var det dags att leta upp ett ställe att övernatta på.
– När vi fixat sovplatser började vi med att handtvätta underkläder och strumpor. Ibland lyxade vi till det och delade en tvättmaskin med några andra personer. Sedan fördrev vi tiden fram till klockan sju då det var dags för pilgrimsmiddag, säger Johanna.
Alla härbergen erbjuder nämligen en pilgrimsmeny, som består av en enklare trerättersmiddag med vin.
– Ett av mina starkaste minnen är från vår första kväll på ett härbärge. Vi hade duschat två minuter i iskallt vatten och senare på kvällen satt vi vid långbordet med andra som vandrade. Det var första gången jag levde pilgrimsliv och det kändes så härligt, säger Johanna.
.
Längs Caminon bor man ofta i sovsalar som rymmer allt från fyra upp till närmare fyrtio personer per rum.
– Att sova i samma rum som andra var faktiskt det som oroade mig mest, jag är lättväckt i vanliga fall och på härbärgena så snarkas och fjärtas det. Det är dörrar som knarrar och toaletter som spolas och det är alltid någon som kliver upp och börjar packa strax efter fyra på morgonen – men det gick bättre än väntat. Jag sov med öronproppar och vande mig mer och mer vid alla ljud, säger Terese.
Den första som gick leden sägs vara biskopen av Le Puy år 850 och sedan dess har miljontals människor gjort vandringen. Med tanke på att närmare 300 000 personer följer i biskopens fotspår varje år är det inte konstigt att många byar kring leden är uppbyggda kring pilgrimerna.
– Man kan tro att lokalbefolkningen är less på alla pilgrimer, men vi har mött väldigt mycket vänlighet och hjälpsamhet. Alla önskar ”Buen camino!” och ser till att man inte går fel, säger Terese.
– Alla möten med människor är en stor del av upplevelsen. Vi fick ta del av många livsöden på vägen, många berättade naket och ärligt om varför de gick Caminon och man kom varandra nära utan fasader, säger Johanna.
.
Färden mot Santiago de Compostela går över berg, genom skogar och längs fält, förbi romerska och medeltida lämningar, pittoreska byar och ståtliga städer. Pilgrimerna passerar bland annat tjurrusningens Pamplona, vindistriktet La Rioja och Galicien.
– Jag hade en föreställning om att det skulle vara vackert, men jag hade ingen aning om hur vackert det faktiskt var i verkligheten. Soluppgångarna och vyerna var magiska, men också de små stenhusen i byarna, alla blomarrangemang, gamar, vildhästar, hönor och de söta hundvalparna som sprang omkring, säger Terese.
.
För att få det officiella pilgrimsbeviset vid målet bär varje vandrare med sig ett speciellt pass under färden. I det samlar man stämplar vid varje övernattningsställe och stämplarna utgör sedan beviset på att vandringen är genomförd.
Men för Terese var passet med stämplar på väg att enbart bli halvfullt.
– Det började med att jag hade lite ont i magen en dag. Sedan fick jag yrsel och dagen efter blev jag toksjuk. Jag hade kraftiga magsmärtor och fick varken behålla mat eller vatten. Mest troligt blev jag sjuk av dricksvattnet, men trots magsmärtorna kunde jag fortsätta gå, berättar hon.
– En av dagarna gick jag faktiskt bakom Terese. Det var jättevarmt och jag var rädd att hon skulle tuppa av och jag tänkte att jag skulle kunna fånga henne i så fall, säger Johanna.
.
Först sökte Terese läkarhjälp i en mindre by, men fick rådet att besöka sjukhuset i en närliggande större stad.
Eftersom staden var ett delmål på vandringen bestämde sig Terese och Johanna för att gå dit.
En nybliven amerikansk vän, som pratade flytande spanska, följde med för att hjälpa henne. På sjukhuset tog de prover och Terese hade förväntat sig att få antibiotika.
– De sa att jag hade en inflammation i tarmarna och jag fick dropp, men det blev inte bättre och jag kände mig så himla besviken. Jag förstod att jag inte skulle kunna gå 40 mil till på det sättet och när jag pratade med mamma tyckte hon att jag skulle komma hem. Då kom tårarna, säger Terese.
Vännerna tog två vilodagar, men Terese blev inte bättre. Ändå bestämde hon sig för att fortsätta vandra.
– Trots att jag var så sjuk gick det bra att gå och tack vare vätskeersättningen hade jag inte huvudvärk. Vi skojade om att jag väl fick fylla på med dropp efter vägen.
Efter elva kämpiga dagar utan mat vände det och Terese kunde försiktigt börja äta yoghurt och banan.
– När de andra åt trerätters med vin och pizza fick jag sitta där med mitt kamomillte.
.
Efter 32 dagar vandrade Terese och Johanna in mot målet.
– Jag hade tänkt att det var vägen och vandringen som var den stora upplevelsen, men jag blev rörd när vi gick in i Santiago de Compostela, säger Johanna.
– För mig betydde det mycket att verkligen gå i mål och i slutet räknade jag ner. Jag trodde att det skulle kännas jättestort och att jag skulle gråta, men det var stimmigt med mycket människor och folk som stod och spelade säckpipa så det var svårt att ta in allt och jag kände mer ”jaha”, säger Terese.
.
Efter att ha sagt farväl till sina medvandrare och hämtat ut sina pilgrimsbevis tog de bussen till Finisterre, en av Europas västligaste punkter som också kallas för ”världens ände”.
– Det blev en fin avslutning. Vi promenerade ner till stranden och tittade ut över havet. Senare åt vi middag i solnedgången och skålade för vårt äventyr i cava, säger Johanna.
– Det sista vi gjorde innan hemresan var att unna oss att bo på ett lyxhotell. Vi firade att vi fyller 40 år och att vi genomförde äventyret, säger Terese.
.
Hur var det att komma hem?
– Det var mitt i natten, så alla hemma låg och sov. Min nioåring hade skrivit ett brev och när jag läste det var jag tvungen att krypa ner bredvid henne i sängen. Hon tittade upp och sa ”Mamma drömmer jag, eller är du verkligen hemma?”. När vi åkte visste jag att jag skulle längta efter min egen familj, men jag längtade också mycket efter mina vänner, min mamma och pappa och mina syskon. I dag värdesätter jag dem på ett annat sätt och vill verkligen umgås med dem. När vi vandrade tänkte jag mycket på människor jag tycker om och att vi ska ta vara på tiden vi har tillsammans, säger Terese.
När Johanna kom hem satt hennes man Pontus uppe och väntade.
– Han hade dukat upp ost och kex och jag fick ett superhärligt välkomnande och barnen fick jag träffa morgonen efter. Min resa blev en slags resa för de hemma också och i förlängningen tror jag att det gör att vi får det ännu bättre tillsammans. Själv har jag fått träna på att ta saker som de kommer och att allt löser sig. Det vill jag ta med mig i vardagen. Sedan har jag också börjat rensa ut hemma. Jag bar med mig fem kilo på ryggen och det räckte. Jag har insett att jag vill ha ett lättare bagage även hemma, säger Johanna.
.
Vad har ni för reflektioner efteråt?
– Att våra förberedelser lönade sig, jag använde allt i ryggsäcken och saknade inget. Skulle jag göra något annorlunda är det att inte ha en hemresa bokad. Det gör att man lätt blir tidsfixerad, säger Johanna.
– Alla som vill kan göra Caminon på sitt eget sätt. Man kan gå korta eller långa etapper. Man kan bo på hotell eller härbärgen. Man kan göra det tillsammans eller ensam. Sedan tar jag verkligen med mig att pilgrimer är så omtänksamma. Som man brukar säga om pilgrimerna: ”It’s a moving village!”, säger Terese.