Om detta livsomvälvande beslut berättade Helsing, numera Pitebo sedan drygt ett år tillbaka, på Café Insikten för en intresserad publik.
I hennes föreläsning "Med små, små steg mot inre trygghet" varvar hon prat och musik för att beskriva sin inre resa.
Musiken är hennes kall, men som medlem i Jehovas tillåts ingen passion större än Gud.
– Jag kände skuld och skam i tonåren för att jag "drog mig undan från sanningen" genom att älska musik så jag slutade. Jag blev rädd.
Duktigt vittne
Pia-Karin var ett exemplariskt vittne. Hon var lydig, gick runt och knackade dörr och predikade för klasskamraterna som inte var troende.
– Jag ville undgå Harmagedon och komma till paradiset.
Hon tillhörde den tredje generationen vittnen och föddes in i religionen. Tre gånger i veckan var det möten, hon läste bibeln, deltog i bibelstudier och umgicks med andra vittnen. Hon var glad och snäll, hon gjorde allt hon kunde för att inte göra Gud besviken.
– Samhörigheten var min trygghet. Jag valde att döpa mig när jag var 13 år.
Sexuella övergrepp
Redan i småbarnsåren blev hon utsatt för sexuella övergrepp av två pedofiler i församlingen. Det fick ingen veta och trots detta så var tron på vittnena lika stark.
– Min självbild raserades och en stor del av min inre trygghet. Jag krympte men männen som förgrep sig på mig hade kvar stor makt i församlingen.
Vid 19-årsålder gifte hon sig med en kompis från församlingen och några år senare blev hon deprimerad. Fortfarande levde hon med skygglappar, oerfaren på livet utanför kretsen av Jehovas.
– Jag ville tro att det var sanningen och jag ville vara lycklig och kopplade bort kritiskt tänkande. Jag förstod inte varför jag var olycklig, jag var ju ett föredöme.
Livskris
Hon utstrålar glädje men hon bär på en stor sorg, en sorg som kommer fram i sångerna och cellospelet hon bjuder på.
– Jag har förlorat hela min familj, de får inte ens hälsa på mig längre.
Så blev det när hon vid 27-årsålder beslutade sig för att välja musiken och lämna sin man. De var ju mer bästisar än kärlekspar.
Vittnen får skilja sig men måste då leva i celibat resten av livet så får att inte utsätta sin man för detta valde hon att uppsöka de äldste för att bli utesluten.
– Det var inget lätt beslut men jag hade inget val. Jag hamnade i livskris. De äldste fick mig att känna skuld och skam men de lyckades inte få mig att ändra mitt beslut.
Släkten tog avstånd
Nu kan hon se hur bisarrt det var, att få en vecka på sig att säga hej då till familj och vänner. En hel släkt tog avstånd.
Sakta men säkert har hon kommit tillbaka. Musiken har fått stor del i livet och den blev större än sanningen.
– Jag hittade min röst och upptäckte böcker. Jag har hittat andra sociala sammanhang.
Hon har lärt sig leva efter sin magkänsla istället för efter regler. Hon har letat en ny trygghet.
– För mig är acceptans, stillhet och tacksamhet nyckelorden.
Hon vill inte fördöma Jehovas vittnen. Var och en måste själv välja väg i livet.
– Men jag tycker det är fel att minderåriga får döpa sig eftersom det får så stora konsekvenser. Jag fick betala ett högt pris för min frihet, det hade inte blivit lika högt om jag inte döpt mig.
De män som utsatte henne för sexuella övergrepp finns inte längre kvar inom Jehovas vittnens organisation.