Till Kompassen kommer Peter nästan varje dag för att träffa andra och bryta sin isolering.
Vi ses på Kompassen, är mötesplats för den som lever i en utsatt situation och behöver ett vänligt ställe att landa på. Verksamheten drivs av socialtjänsten, Piteå kommun och Piteå församling.
Här är Peter, som är i 30-årsåldern och egentligen heter något annat, ofta och tar en kaffe, pratar med de andra besökarna och med personalen.
– Det värsta som finns är ensamheten, genom att komma hit varje så bryter jag utanförskapet, säger Peter.
På bordet i ett av samtalsrummen lyser ett ensamt ljus och runtomkring står stolar, vi slår oss ner för att prata vidare.
Peter beskriver sin uppväxt som "idyllisk", men i 20-årsåldern började han dricka alkohol och även testa andra droger.
– Det är svårt att svara på varför egentligen. Till en början var det i samband med att det var fest, men sedan började jag tulla på det där och till sist satt jag där helt ensam och missbrukade. Jag hatade mig själv och tyckte inte att jag var värd någonting, jag behandlade andra människor lika illa som jag behandlade mig själv.
Peter lider av beroendesjukdom och psykisk sjukdom. Under tio års tid missbrukade han det mesta han kom åt och experimenterade med okända substanser utan att tänka på konsekvenserna.
– På den tiden var det drogerna som var nummer ett i livet, de styrde allt. Jag betedde mig illa och var dum och elak mot människor.
Ett stearinljus lyser upp ett av samtalsrummen på Kompassen där vi sitter och pratar. Peter tycker det är tungt att minnas tillbaka.
De pengar som skulle gå till att betala hyran gick istället till missbruket. Det gick så långt att Peter förlorade allt, lägenheten, jobbet, flickvännen och familjen. Han sov periodvis på vandrarhemmet eller hemma hos sin mamma. Men till sist blev situationen ohållbar med missbruk från det han vaknade till det han gick och la sig.
Då det inte längre fungerade att bo hos mamman, blev det trapphus.
– Jag hade mitt favorittrapphus, där jag visste att det var olåst. Om jag lade mig högt uppe där var det inte så mycket folk som kom och gick.
Hur kändes det att ligga där och sova?
– Då kände jag mest en tacksamhet över att det var varmt där inne.
Till sist hamnade Peter i en djup psykos och vaknade upp på 25:an på Piteå sjukhus. Först funderade han på hur han skulle kunna fly därifrån, men sedan kom vändningen.
Han gick med i en självhjälpsgrupp och blev sedan på den vägen nykter och drogfri.
– Den gruppen räddade mitt liv, och gud, säger Peter som i dag är djupt troende.
I dag ser Peters vardag helt annorlunda ut. "Jag fick en chans att förändra mitt liv och tog den", säger han.
Även den dagliga turen till Kompassen, vännerna och familjen är i dag livsviktiga för honom. Under de senaste sex åren har han inte tagit ett enda återfall.
Istället lever han ett ordnat liv, är noga med att betala räkningarna, tränar på gym och äter nyttigt.
– Det hade jag aldrig kunnat tro för sex år sedan. Men genom att jag är med i det här reportaget kanske min resa kan hjälpa någon annan, säger Peter.
Efter att han skrivits ut från 25:an fick han först bo en period på Småstugegränd, sedan blev det via Strömgården en så kallad farstu-lägenhet, ett tillfälligt boende i väntan på en annan bostad, sedan ett trappen-lägenhet där målet är att personen som bor där på sikt ska få överta kontraktet.
I dag är det han själv som står på kontraktet på bostaden.
– Jag är så tacksam varje dag för att jag har min egna lägenhet med en varm säng att sova i. Jag fick en chans att förändra mitt liv, i dag känner jag mig rik.