Patrik Arve längtar tillbaka till kaoset

Det är 13 år sedan senaste mötet med Patrik Arve. Teddybears hade precis slagit igenom. Ett hardcore-band heta som få. "Step on it" var en hit och bandet skulle snart spela för unga entusiaster på Norrmalmia. Undertecknad gjorde ett av sina första jobb för tidningen. Intervjun i omklädningsrummet var en mardröm. Medlemmarna hängde och klängde i de obligatoriska stålhängarna och inte mycket vettigt blev sagt, men det var då.

Hårt fall

Det är en avspänd Patrik Arve - 41 år fyllda och tvåbarnsfar - som PT träffar på Statt några timmar innan dj-uppdraget på Toxic Bar.

Han minns tydligt den där första spelningen i Piteå. Stämningen inbjöd till dykning i publikhavet. Men fansen backade undan och idolen damp i backen.

- Det var en lyxigt hög scen och det blev ett hårt fall. Det blev helt svart. "Var fan e jag någonstans", tänkte jag. Jag fattade ingenting. Jag var helt knäckt resten av spelningen.

Musikgalning

För Arve började musikintresset med David Cassidy. Via Kiss gick han vidare till David Bowie, Lou Reed och tidiga Alice Cooper, men när punken kom kunde ingenting mäta sig med den. I början av 80-talet upptäckte han reggaen i London och den tog över.

- Eftersom jag är en musikgalning lyssnar jag på all sorts musik. Mest 60-tal, disco gillar jag som fan. Svart musik. Och rå-punk, det gillar jag fortfarande.

Efter ett par band med glam- och punkinriktning bildade han Teddybears tillsammans med Jocke och Klas Åhlund. Efter ett par hårda plattor sadlade man om och i den "elektrofierade" partykostymen har de omfamnats av en stor, bred publik. Deras musik har hörs även i reklamsammanhang och har till och med tolkats av dansbandet Torgny Melins.

När kom brytpunkten?

- Egentligen har det smygit hela vägen. Vi hade dj med oss redan i början och jag var reggae-mupp redan då. Vi har successivt försökt glida över till att göra egen musik som är en blandning av allting.

Saknar punken

Att gästvokalister har blivit ett allt vanligare inslag är "extremt skönt". Arve menar att han själv inte klarar av det där med skönsång. Även konserterna har förändrats och blivit en slags uppsluppen happening.

- Det är ju värsta skillnaden. Förr var vi ett vanligt punkband, åtminstone live. Det längtar jag tillbaka till. Det var mycket, mycket roligare då. Det är tråkigare i dag. Live alltså. I studion är det roligare nu. Man känner att man tar sig vidare och gör någonting man inte gjort förut.

- Jag längtar tillbaka till punk-kaoset. När man inte vet vad som händer. Om någon ska dö eller om scenen ska gå sönder. Det är så jävla mäktigt.

Kommer vi att få återuppleva det?

- Inte med vårt band, tror jag, men jag hoppas ju det. Den dag man vet vad som händer med ett band, då är det för tråkigt.

- Man vill inte stagnera, men det är inte sällan vi snackar om att göra en rå-punk-skiva igen. Man vet aldrig.

Slutgiltig version

Teddybears USA platta "Soft machine" består av både av äldre och nyare material, bland annat en ny version av "Punk-rocker" med punkfarfar Iggy Pop på sång.

- Det är helt sjukt. Det var ju honom man tänkte på när vi gjorde låten, att det vore grymt om han skulle sjunga den, men den drömmen finns ju inte på kartan. Det här är den slutgiltiga versionen. Den går inte att göra bättre.

- Han är rå-schysst, trevlig och väldigt professionell. Han hade gjort sex olika versioner på texten. Han hade övat i en vecka. Bror Duktig ...

För en vecka sedan var Teddybears i USA och regisserade en video med legenden.

Vad händer i videon?

- Han åker omkring i en bil.

- Han hade värsta o-flytet under inspelningen. Det var en sån där lyxrigg. Han satt på ett flak och efter 50 meter krockar den där jävla bilen i en annan bil. Vi blev tre timmar försenade och Iggy är, typ, hundra år gammal så han orkar inte så mycket, men han har sån magnetism. Det lilla material vi har blir helt grymt.

"Sjukt bra prognos"

Responsen har varit minst sagt god. Många radiostationer är på hugget och Patrik Arve pratar om en "sjukt bra prognos".

- Skivbolaget har lagt in 18 växlar högre än vad de tänkt från början, men jag hatar att spekulera i rock. Det är helt meningslöst.

Förhandlingar med bokningsbolag pågår om spelningar i USA nästa år.

- Men alla vi är gubbar med barn. Och hatar Amerika.

Men ni älskar dess populärkultur?

- Till viss del. Jag älskar de pengar som eventuellt kan komma in genom rocken. Det vore en grym avslutning på karriären. Att mina barn kan få nya kläder.

Hur funkar det att kombinera familjen och karriären?

- Det går bra än så länge. Jag har varit i USA fyra gånger på kort tid. En gång blev det två veckor. Det är över gränsen.

Den 14 oktober spelar Teddybears på Viking Line. Det är allt som är bokat för Sveriges del. Nytt material spelas dock in hela tiden i bröderna Åhlunds studio. Dessutom remixar man, exempelvis åt Sean Paul och självaste Rolling Stones.

- Vi gör en remix på deras "I’m free". Det är lyxigt, men det omgärdas av värsta securityn.

Skivköparsjuka

Innan jag fick barn livnärde jag mig på att dj:a. I dag är det mer sällan.

- Från början var jag reggae-dj. Nu kör jag cross over. Fokus är 60-tal, dansmusik som är bra, men kanske lite ovanliga grejer. Jag kan även köra "Brown-eyed girl", italo-disco och "Boten Anna", faktiskt.

- Jag har försökt dra in det på punk, men det går inte. Det blir för konstig stämning. Jag kör bra dansmusik, men inte för svår.

Dj-jobbet går hand i hand med skivköparsjukan och just nu är det bara sjutumssinglar som gäller.

- Det är svårt att hitta ny musik som gör en lika tokig som första gången man hörde Sex Pistols.

Du vill tillbaka till jungfrusilen?

- Ja, verkligen. Det är det som är skivköparsjukan. Man söker för att man vill ha den där känslan igen.

När upplevde du den sist?

- Det var Artie Shaw faktiskt. När vi var i San Fransisco var jag inne i en bokaffär där de spelade en av hans skivor. De senaste två veckorna har jag bara lyssnat på honom.

Dockteater

Att kalla Patrik Arve mångsysslare är ingen överdrift. Han har översatt pjäser, gjort scenografi, skrivit krönikor, regisserat videos och jobbat med tv. Det största vid sidan av musiken är dock - håll i er - dockteater.

Tillsammans med två polare har han produktionsbolaget DLA Stockholm som gör både animationer och dockor. Mest kända är "Höjdarna" och välkände Allram Eest.

- Vi har hållit på i över tio år. Mitt hjärtebarn är "Sprattlan", animerade gubbar i åtta avsnitt. Min dröm är att få göra långfilm på "Sprattlan".

- Minst ett år måste man förbereda för att få sponsorer och allt vad man gör. Min plan är att Iggy ska dra in degen. Sedan ska jag lägga den på "Sprattlan". Hajaru?

Punksucce i staterna finansierar barnprogram i Sverige?

- Det är min dröm.