Beslutet att flytta slutenvårdspsykiatrin från Piteå sjukhus till Öjebyn över sommaren har mötts av hård kritik från personalen. Dessa fruktade att avstånden till akuten och bristen på ändamålsenliga lokaler och utrustning såsom larm skulle komma att utgöra en patientsäkerhetsrisk. Klara, en av avdelningens patienter, säger att oron varit befogad.
– Organisationen har varit under all kritik och förutsättningarna förjävliga. Både patienterna och personalen har tagit skada av det här, säger hon.
Klara togs in på avdelningen i maj på grund av depression. När avdelningen flyttade till Öjebyn i slutet av juni följde hon med. Bristerna i de nya lokalerna blev snabbt uppenbara.
– Det största problemet har varit att det inte funnits några rumslarm. Sådana larm finns för att man ska kunna få hjälp om man har svår ångest, om man har ramlat eller om man blir sjuk. Det fanns inga sådana larm någonstans. Jag svimmade på toan och kunde inte larma för att få hjälp. Jag kunde inte göra någonting, jag låg bara där. Jag nådde inte dörren.
På armarna finns sår efter färska självskador. Klara säger att ångesten i kombination med oförmågan att kunna larma för att få hjälp försämrat hennes mående.
– Det gav mig mer ångest och gjorde mig sjukare. Jag skadar mig själv när jag får panik. Hade jag kunnat larma hade jag gjort det istället. Det brukar jag göra. Men det fanns inget larm. Hade det funnits hade jag kanske inte skadat mig själv.
Även andra brister har enligt Klara haft stor inverkan på livet på avdelningen. Dålig mobiltäckning har försvårat kontakt med vänner och familj och lokalerna saknade inledningsvis internetuppkoppling.
– Att lyssna på musik, se en serie eller lyssna på en podd använder många som strategi för att hantera sin ångest. Det gick inte att göra något av detta. Tänk dig att ligga inlåst i ett rum och det enda du kan göra är att titta på en telefon som inte ens har täckning nog att öppna ett mejl. Så har det varit för patienterna på avdelningen. Hur ska det få oss att må bättre?
Sekretessen gentemot rättspsyk har också gjort att stora delar av avdelningen dolts bakom neddragna persienner.
– Vi hade inga larm, inget internet, ingen mobiltäckning, inga sätt att fördriva tiden eller hantera ångest, ingenstans där vi kunde vara ifred. På grund av sekretessen gentemot rättspsyk var vi tvungna att ha neddragna persienner nästan överallt, dygnet runt. Det gör att man känner sig ännu mer inlåst än man redan är. De här bristerna har påverkat alla patienter.
Lokalerna saknar också samtalsrum, vilket gjort att dagliga terapisamtal hållits i lyhörda miljöer med risk för sekretessbrott.
– Var man än är hör man folk prata och vad de pratar om. Ska man ha sitt dagliga samtal måste man höja ljudet på tv:n. Det är sekretess på de samtalen. Det bidrar inte till en trygg miljö.
Klara berömmer personalen som jobbat på avdelningen men riktar hård kritik mot regionens beslut att flytta avdelningen.
– Personalen har verkligen gjort allt de kunnat. Det här är inte deras fel. Den här flytten har baserats på ett inkompetent ledningsbeslut och det har medfört fara för oss patienter. Många har varit oroliga och personalen har tagit skada. Det har varit en katastrof.
Klara heter egentligen något annat. De uppgifter hon lämnat har bekräftats av oberoende parter.