Vivi-Ann Sundberg är dedikerad Freja prästinna och praktiserar shamanism.
– Alla länder har någon form av ursprungsbefolkning som praktiserar shamanism. Det handlar om att återknyta oss till naturen och det är inget nytt, utan snarare något väldigt gammalt, men glömt, säger hon.
– Egentligen firar jag påsken precis som alla andra. Den handlar om att vara tillsammans med familjen och inte ha bråttom någonstans.
Vivi-Anns väg mot att bli naturprästinna började för lite drygt tio år sen.
– Jag har alltid varit medial. Men det var då det hände, som hon själv beskriver det.
– I den mörka stunden, när min mamma precis hade dött, då hade jag ingen återvändo. Och när man har sagt ja till att vara dedikerad, då händer det bra saker, berättar Vivi-Ann Sundberg.
Hon blickar ut genom fönstret och tar ett djupt andetag.
– Påsken är ju egentligen en kristen högtid och kristendomen brände ju häxor på bål. Jag hedrar dem nu, säger hon.
Händer det att människor är rädda för dig?
– Ja, absolut. Många är skiträdda för att träffa mig, de tror att jag kliver in och börjar värdera människor eftersom jag kan se bortom det som syns utåt. Men det gör jag absolut inte. För mig är alla människor värda precis lika mycket och jag kräver inte att alla ska förstå. Det finns ingen som kommer till jorden utan ett syfte, säger Vivi-Ann Sundberg.
Men en gåva kan lika gärna vara en förbannelse, menar hon.
– Shaman betyder den som ser. Och att behöva se allas lidande och känna allas smärta, jag har fått lära mig att hålla en form av ”space” också, säger Vivi-Ann Sundberg.
Shamanismens stora högtid inföll klockan 04.30 den 20 mars, nämligen vårdagjämningen.
– Den här årstiden, när dagen och natten är lika långa, är oerhört viktig för oss naturprästinnor. Det är nämligen så att ljuset och mörkret har absolut lika stor betydelse i våra liv. Det handlar om harmoni och balans, säger Vivi-Ann Sundberg.
Hon förklarar att det är omöjligt att enbart leva i ljuset.
– Man måste våga möta sina skuggor för att uppnå harmoni. En rädsla kan bli så stark att den stryper våra liv. Då måste man fråga sig själv ”varför är jag så rädd för det här?” Det är när man också vågar kliva ur ljuset och in i mörkret, som man kan läka på riktigt, säger Vivi-Ann.