Under 2000-talet har pappaböckerna på allvar tagit plats i bokhyllorna.
Men i början av det nya millenniet var det magert på bokfronten om man ville läsa om föräldraskap ur pappornas synvinkel.
Det tog redaktören Hannes Dükler fasta på.
I förordet till Uppdrag: pappa skriver han om de lätträknade pappaböckerna:
Och så minns jag en folder från MVC där pappan tipsades om att prata och sjunga för barnet i magen för att vänja det vid pappan. Det illustrerades med en bild från 1976 på en man som med bar överkropp tryckte en tvärflöjt mot mammans mage. Jag gissar att de fick ta ut den ungen med sugklocka.
I antologin berättar Dogge Doggelito, Olle Palmlöf, Anders Nunstedt och ytterligare elva pappor bland annat om att förlösa sin egen dotter hemma, om att få ett handikappat barn och om att bli pappa mot sin vilja.
Att boken numera är slutsåld både som hårdpack och pocket vittnar om dess popularitet.
Musikjournalisten Anders Nunstedt tvekade aldrig på att medverka i boken.
–Min fru hade redan medverkat i Uppdrag: mamma och när en uppföljare kom på tal blev jag tillfrågad. Jag tackade ja direkt eftersom förlagan var så lyckad, om än ojämn.
I pappalitteraturen vid den tidpunkten fann han inte många igenkänningsfaktorer.
–Den var jättedålig, jättegubbig och jättetråkig, i alla fall om man ser till svenska böcker. Som Dick Sundevalls Du ska bli pappa – en föråldrad handbok som bland annat uppmanar män till att ta ut föräldraledighet först när barnet är ett år eftersom mödrar exempelvis har bättre tålamod med bebisar.
Vad fick du för respons av människor runt omkring dig?
–Folk som läst den har varit snälla och sagt att de gillar min text. Mitt kapitel kanske rymmer en del igenkänning.
Två år tidigare kom Johan Nilssons bok Koka makaroner där han skriver om sitt och sonen Elos första år tillsammans:
Jag har satt på en vis låta med Walkabouts på cd:n eftersom jag tror att han gillar den; han brukar alltid lyfta huvudet när han hör introt. Det gör han nu också. Sedan faller det ner mot min axel igen. Vi dansar över golvet. Solen lyser in i rummet och bildar mönster på våra grönmålade väggar. Lena står i dörröppningen och ser på oss.
En pappa som beskriver en liknande scen ur det nysköra vardagslivet är Hemliga pappan Andreas Ekström:
På vardagsrummets tjocka matta dansar Hemliga mamman och Karin till Feelin’ the same way med Norah Jones. Båda har en lite drömskt frånvarande blick, ser stilla ut, verkar vilande. Jag tittar, och berättar för er om dem.
Hemliga pappans skildringar började som en anonym blogg under just namnet Hemliga pappan sensommaren 2005 och hans inlägg blev snabbt populära. Senare visade det sig att journalisten Andreas Ekström låg bakom de finstämda texterna som knöt samman dåtid och nutid. Så småningom hittade texterna vägen till tryckt bok. Bloggen är numera inaktiv, men ligger fortfarande kvar på nätet.
En annan typ av pappabok står Ronny Olovsson för. Han jobbade tidigare som biträdande nyhetschef på Aftonbladet, men har flyttat tillbaka till Luleå och är nu vd för reklambyrån Vinter.
Plötsligt dimper det ner en bebis mitt emellan sportreferaten, parmiddagarna, innebandymatcherna och U2-konserterna. Hur hanterar man detta nytillskott mitt i karriären?
Bokens slogan är En totalt oauktoritär pappahandbok. I Värsta pappan! tipsar Ronny Olovsson bland annat om inbokade knulltider.
Boka tid med henne, kan ni boka tvättstuga kan ni boka in knulltid.
Då, runt 2005, hade pappaböckerna börjat ta upp en del av hyllutrymmet för föräldralitteratur.
Papporna hade blivit en naturlig målgrupp.
Genren utvecklades vidare och papporna började skriva om separationer. Att bli pappa på halvtid. Eller om kampen för att få träffa sina barn överhuvudtaget.
Texter om spruckna kärnfamiljsdrömmar, att börja deja igen – och om allvarligt fysiskt våld publiceras.
Anders Nunstedt tror att den typen av böcker fyller en stor funktion hos pappor.
–Enligt min erfarenhet pratar inte män så himla mycket om relationer och föräldraskap med varandra. I alla fall inte om de jobbiga delarna. En pappabok kan fungera som en slags ställföreträdande polare i det avseendet.
2008 gav gitarristen i Docenterna Jon Jefferson Klingberg ut den självbiografiska romanen Jag tror vi behöver prata faktiskt. Den handlar om Karl Mikael som skiljer sig efter tolv år och två barn.
Ämnena i boken kretsar kring svartsjuka, självkänsla och ett långsamt uppvaknande till ett annat liv.
En annan musiker, Michael Alonzo (tidigare sångare i punkbandet KSMB och Stockholms negrer) har skrivit Ge aldrig upp.
Där berättar han historien om hur han förälskar sig i och gifter sig med en kvinna som misshandlar honom. När de får sitt gemensamma barn bestämmer hon sig för att kidnappa pojken och försvinna.
Michael Alonzo skildrar känslorna av att bli fråntagen rätten att träffa sin son och om kampen för att få honom åter.
Sedan 2007 är han ordförande i Pappa-Barn, en organisation han startade och som verkar för barns rätt till sina båda föräldrar och håller föreläsningar i ämnet.
Anders Nunstedt har själv läst valda delar av böckerna.
–Nu har jag inte läst allt, men det känns som om genren utvecklats. Jag har dock fortfarande inte läst en rolig pappabok. Det mesta är så förnumstigt, det kan man till viss del tycka om Uppdrag: pappa också. Bäst i unisexgenren är Lennart Nilssons fotobok Ett barn blir till. Man kan börja läsa den under graviditeten och plocka upp den igen och igen senare. Den innehåller inga instruktioner, berättelser eller manualer, men gör att man tar sitt föräldraskap på ett slags högtidligt allvar. Och i en helt annan genre: Cormac McCarthys The Road eller Vägen på svenska. När man läst den inser man hur skört, men vackert, föräldraskapet är, Men Rumsren av David Eddie är faktiskt den bästa och roligaste pappaboken av dem alla.