På ett knä i gråblek vardag
Och nu kan ju inte Anna göra det.
Jens har erbjudit sig att lämna blodprov och göra dna-test, men byråkratins kvarnar mal långsamt.
När jag var gravid fick vi välmenande råd från folk som tyckte att vi genast skulle knyta hymnens band. För att det är praktiskt. För att slippa den förnedrande process det skulle vara att få faderskapet godkänt. För att det inte skulle bli problem om en av oss dog. Som ogifta ärver barnet nämligen direkt den förälder som avlidit, om inte annat angetts i ett testamente. Som gifta ärver barnet först när båda föräldrarna dött.
Men för det första är det inte alls en förnedrande process att få faderskapet godkänt. Vi åkte till Familjens hus, där de med god marginal räknade ut när Siri blivit tillverkad och sedan finkänsligt frågade om det kunde stämma. Vi nickade, skrev under papper och fick en rundtur bland pärlplattor, mikrovågsugnar och dockvagnar till på köpet.
För det andra känns alla förnuftiga argument till varför man ska gifta sig när man har barn alldeles för … knastertorra. Klart det är praktiskt. Klart det är tryggt. Men livet måste ju vara muntrare än så.
Den gångna veckan skulle jag dock knappast beskriva som munter. Sambon som kommer hem från långresan och faller offer för vinterkräksjukan, hunden som är risig och jag som är med om min första mjölkstockning - med 39 graders feber som bonus.
Att ha huvudansvaret för tjejerna medan sambon var borta gick fint, men utan att vara medveten om det tror jag att jag mentalt satt upp någon stoppgräns för att orka. Så blev han sjuk och jag blev direkt huvudansvarig igen.
När han sedan stapplar iväg till skolan kan jag erkänna att jag tycker ganska synd om mig själv. När han kommer hem på lunch håller jag på att pureträna Siri. Det är ungefär som att försöka mata en melon där någon gröpt ur ett hål stort som en golfboll.
Melonen sitter dessutom fast i taket och gungar fram och tillbaka, ibland gör den dessutom oväntade kast. Jag sjunger "Krokodilen i bilen", jag visslar, jag leker flygplan. Melonen kniper ihop hålet. Jag är inte direkt på solskenshumör.
När flygplanet kraschlandat och vi håglöst fått i oss lite blåbärssoppa och hårdbrödmackor försvinner sambon in i sovrummet och jag känner i luften att något ändras.
Så går han ner på knä framför mig. Siri smågnäller i barnstolen och köksbordet är fantastiskt smuligt och kladdigt och det snurrar och svirrar i mig och jag tror knappt det är sant. Men det är det. Mitt i den smutsgråaste, jävligaste vardag har han friat till mig. På ett alldeles underbart, personligt och humoristiskt sätt.
Klart jag vill gifta mig med honom. Han, som jag pussade första gången strax efter millennieskiftet. Han, som är den bästa jag kan tänka mig.
Han.
Själva förutsättningen för Siri.
Det är en bit bort, men nu är det bestämt. Det är dags för mig att bli fru G.
Så jobbar vi med nyheter