På bättringsvägen efter den svåra olyckan
Iförd löparkläder ser sig Kerstin Blom, 39, noga omkring innan hon passerar övergångsstället vid refugen på Munksundsvägen.- Det var här det hände!
"Jag är glad att han tog kontakt", säger Kerstin Blom och syftar på den unga pojke som körde olycksbilen. Förra veckan träffades de för första gången.
Foto: Sofia Wellborg
Glädjen spelar i Kerstin Bloms ögon. Det svarta axellånga håret fladdrar i vinden och varje kroppsrörelse utstrålar lycka, även om högerbenet släpar en del.
Räddningen
Egentligen är det en gåta att Kerstin kan springa - eller ens är vid liv.
- Jag var vältränad då jag blev påkörd. Det räddade mitt liv. Min enorma envishet har också hjälpt till, säger hon med ett skratt i solen ute på altanen utanför den gulmålade villan i Munksund.
Snart har två år passerat olyckan, då en bil i hög fart körde på vänster sida genom refugen efter Munksundsvägen - för att undvika ett farthinder - och rammade den joggande småbarnsmamman mitt på övergångsstället.
67 meter långa bromsspår vittnade om händelsen.
I dag är olyckan historia, allt fokus ligger på framtiden. Kerstin Blom kämpar målmedvetet vidare för att hitta tillbaka till ett normalt liv, tillsammans med sambon Christer Nordsvahn, 41, och dottern Emilie, 3 år.
- Jag hade tre stora önskningar då jag blev utskriven efter fem månader på sjukhus. Att kunna springa igen, kunna ta hand om min dotter och att få behålla jobbet.
Alla tre drömmar har blivit uppfyllda.
Stark samvaro
Emilie tittar storögt på sin mor. De svåra prövningarna har stärkt banden. Ögonkasten talar tydliga språk.
- Hon är min stora skatt. Hon vet allt om vad som hänt och är ett förstående barn, säger den stolta mamman.
När Kerstin ska rehab-träna på gym, eller jogga, får treåringen husera på dagis. Annars tar Kerstin hand om sin "skatt" på bästa sätt.
Löpning viktigt
Löpning har alltid haft stor del i Kerstins liv; åtta kilometer per runda, fem dagar i veckan, år efter år.
- Det var viktigt att komma tillbaka. Få springa igen. Och sakta, i små doser, har jag kunnat återuppta löpningen.
Inte i samma tempo, inte med samma smidighet, eller längder, eller ens helt smärtfritt, men ändå.
- Sjukgymnasten vill inte att hon springer längre än två kilometer, även om hon klarat det dubbla. Men jag finns alltid med på cykel intill och håller uppsikt så att hon inte faller, säger sambon Christer.
Emilie hade precis fyllt ett år då Kerstin skadades livshotande.
- Jag har inga minnen kvar från Emilies första år. Närminnet från åren före smällen är också bortsuddade och kommer nog aldrig tillbaka.
I dag fungerar närminnet bättre för händelser i nutid. Och episoder än längre tillbaka i tiden minns Kerstin glasklart.
Afasin som drabbade henne - svårigheter i att hitta rätt ord för rätt tillfälle - har också näst intill upphört.
Jobbet i behåll
Kerstin Blom har fått behålla sitt jobb som undersköterska på vuxenpsykiatrin vid Sunderby sjukhus trots neddragningar. Däremot dröjer en återgång. Fram till maj 2010 lyfter hon ett tidsbegränsat sjukbidrag.
- Bara vetskapen om att ha jobbet kvar känns fantastiskt. Naturligtvis hoppas jag att en dag kunna återvända.
Känslosam träff
Förra veckan träffade Kerstin och Christer för första gången den unge pojke, i dag 20 år, som körde olycksbilen. 20-åringen tog själv initiativ till träffen.
- Det här har inte varit lätt för honom att bearbeta. Jag är glad att han tog kontakt, säger Kerstin.
- Vi känner ingen bitterhet. Det leder ingenstans. Det som hänt har hänt, även om det var onödigt, säger Christer Nordsvahn.
Känner frustration
- Däremot känner jag frustration då jag ser och hör talas om andra bilförare som fortsätter att gena i korsningen på precis samma sätt.
- Vägkorsningen är mycket märkligt konstruerad. Det är konstigt att den inte blivit korrigerad eller utrustad med vägbula efter det som hänt. Det vore förödande om någon fler skulle behöva drabbas på samma ställe på precis samma sätt som Kerstin, menar Christer Nordsvahn.
Så jobbar vi med nyheter