Anna Nilsson, 63, låg i skinnsoffan i vardagsrummet och tittade på tv när maken Sven spände fast hundkopplet på Rocky och gav sig iväg för den sedvanliga eftermiddagspromenaden ner mot småbåtshamnen på Noliaområdet.
Vimmelkantig
Det var söndagen den 22 juni och föga anade Sven Nilsson att livet 45 minuter senare dramatiskt skulle förändras för evigt.
När Sven och Rocky återkom hem låg Anna på golvet på tröskeln mellan hallen och sovrummet.
Ansiktet var tryckt nedåt, armarnas läge skvallrade om att fallet varit handlöst.
”Men hallå, vad har hänt? Har du fallit!?”
Ända sedan paret träffades 1994 hade Anna varit sjuklig, ätit mycket mediciner som omsänder gjort henne yr och vimmelkantig och ofta med hjärtklappning som följd.
– Det var många gånger som hon fallit från sängen, toalettstolen, köksstolar och vid otaliga tillfällen hade hon dragit på sig blåmärken för minsta stöt, säger Sven.
Nu ringde Nilsson omgående SOS och i väntan på ambulans varvade han desperat mun-mot-mun med hjärt- och lungräddning.
– Jag vände henne, kämpade som besatt men hon visade inga livstecken.
Ambulanspersonalens kamp med hjärtstartare var lika resultatlös. ”Vi får ingen reaktion, tyvärr. Det här är slutet” , sade de, lyfte upp Anna på en bår och for iväg.
”Av med kläderna”
– Jag var helt förkrossad. Fullständigt nedbruten. Jag ringde ett av Annas barn och försökte så skonsamt som möjligt berätta vad som hänt.
Strax därpå plingade det på lägenhetsdörren. Där stod två poliser som förklarade att Sven skulle följa med till polisstationen i Piteå. Även Rocky fick plats i bilen, på husses begäran.
– Det var väl ganska förståeligt, de hade säkert frågor att ställa. Men jag blev väldigt förvånad när jag fördes in i en cell och ombads att ta av mig alla kläderna, till och med kalsongerna och strumporna.
Klockan, plånboken, mobiltelefonen fråntogs också 72-åringen och en hög med svarta urblekta bomullskläder lades fram.
– Det var tvärnit i huvudet. Jag fattade ingenting. Jag hade ju just förlorat min livskamrat sedan 20 år. Jag var helt tom. Allting kändes så overkligt.
Sven Nilsson som aldrig tidigare sett en polisstation från insidan blev sittande på en väggfast inplastad sängbrits i en kal fyllecell utan varken dörrhandtag eller toalett.
– Jag förstod fortfarande ingenting. Men det började kännas rätt kränkande, riktigt kusligt.
Knappt två timmar efter hustruns bortgång blev Sven Nilsson förhörd i ett angränsande rum.
”Vi har anledning att tro att Anna blivit misshandlad till döds” , sade förhörsledaren.
”Va, vad är det du säger? Är ni inte riktigt kloka!? Hur kan ni bete er så här?”
”Vi har hittat en del skavanker på henne...”
Ingen att prata med
– Mina förklaringar om hennes mångåriga medicinering, yrsel, hjärtflimmer, tidigare fall och många blåmärken passerade utan synbar respons.
– Jag fick besked om att jag skulle bli kvar i cellen över natten. Det var helt absurt. Anna var död. Jag hade ingen att prata med och fick ingen telefon att låna.
Samtidigt rapporterade polisen om det misstänkta mordet på sin hemsida, utlagt på söndagskvällen den 22 juni klockan 20.09.
Nyheten fick stort gehör i både lokal- och rikspress, radio och tv. Så här beskrev polisen händelsen:
”En kvinna har anträffats avliden i en lägenhet i Piteå.
På grund av olika omständigheter som polisen ej kan gå in på i nuläget kan brott ej uteslutas. En person sitter för närvarande frihetsberövad misstänkt för dråp alternativt mord. Förundersökningen är inne i ett mycket känsligt läge och polisen kan ej lämna några ytterligare uppgifter angående händelsen. Polisen kommer att uppdatera informationen under morgondagen.
Polismyndigheten i Norrbotten.”
Den utlovade uppdateringen från polisen kommer dock aldrig – och än i dag har polisen inte presenterat någon ytterligare information i ärendet på sin hemsida.
”Aktiv dödshjälp”
På sociala forum debatterades fallet ingående. På en av de största skvallercentralerna skrev signaturen ”Loki81” klockan 00.23 natten mot måndag:
”Personligen känner jag väl att det kanske kan röra sig om aktiv dödshjälp. Frun kanske har varit sjuk och en sak leder till en annan. Det är bara en teori men det skulle kunna vara så.”
Som av en händelse sprids ett rykte i Piteå, som även når PT, där så kallade säkra källor gör gällande att det här handlat om aktiv dödshjälp.
Signaturen ”DirtyJob” noterade på samma forum:
”Tycker ofta när mord/dråp sker i nära relation, då offer och gärningsman är gamla, så handlar det om sjukdom eller alkohol. Ingen statistik eller källa på detta utan helt min egen uppfattning.”
Misstänkt för mord
– Jag sov ingenting den natten och på måndagsmorgonen dagen därpå blev chocken total, berättar Sven Nilsson.
Det var när förhörsledaren levererade ord som Nilsson aldrig kommer att glömma.
”Du är anhållen på sannolika skäl misstänkt för mord på din hustru Anna, vilket är den starkare misstankegraden.”
– Det var som att falla ner i ett svart hål. Det var så overkligt, ofattbart. Jag fick också besked om att Anna hade förts till rättsmedicin i Umeå för obduktion.
Kroppsvisitering
Sven Nilsson tilldelades en försvarsadvokat, Hans Andersson, som dök upp en kort stund i förhörsrummet.
En läkare kallades till cellen, vilket visade sig vara familjen Nilssons egen ”husdoktor” från Cederkliniken.
– Jag trodde det var av ren omtänksamt, jag behövde verkligen någon att prata med. Men han var inkallad enbart för att kroppsvisitera mig (kroppsbesiktning på fackspråk; PT:s anm.).
”Va! Är det du som är misstänkt?!” , noterade läkaren när han klev in i cellen.
– Han verkade mest generad och förklarade att han kommit enbart för att söka efter eventuella kroppsskador på mig. Jag fick ta av mig alla kläderna.
Kort därpå avlägsnade sig läkaren med ”utan anmärkningar” förkryssat i protokollet.
Trubbigt våld
Måndag eftermiddag den 23 juni tog kammaråklagare Lindha Strömberg till orda i media.
Hon berättade att trubbigt våld kunde ha förorsakat dödsfallet.
”Kroppen visar tecken på att ha utsatts för trubbigt våld, men jag kan inte gå in på i vilken grad eller hur våldet utförts” , sade hon i PT.
”Det kan handla om alltifrån slag med nävar, bruk av tillhyggen eller andra förklaringar” , sade Lindha Strömberg och förklarade att preliminära svar från rättsobduktionen i Umeå väntades komma dagen därpå.
Förd till häktet
På grund av brist på vaktpersonal nattetid vid polisstationen i Piteå blev Nilsson senare på måndagen transporterad till häktet på Porsön i Luleå.
– Jag sov ingenting den natten heller. Jag var helt apatisk i cellen. Utan klocka hade jag helt tappat tidsuppfattningen. Dag och natt flöt ihop.
– Men någon gång vid lunchtid på tisdagen (den 24 juni) kom beskedet om att jag skulle släppas fri. En vakt lät celldörren stå på glänt.
Två poliser anlände från Piteå med Nilssons tillhörigheter; kläder, klocka, mobiltelefon, plånbok.
På vägen hem gjordes ett stopp i Ersnäs där Sven Nilsson fick lösa ut Rocky för 800 kronor från det hundpensionat där polisen lämnat in honom.
Inkallad låssmed
– När vi kom hem till bostadshuset i Piteå bad jag poliserna stanna utanför garageentrén så jag kunde smita in bakvägen. Jag kände mig inte bekväm eller upplagd för att träffa folk.
Det visade sig dock att poliserna hade låtit byta ut låskolven i Nilssons lägenhetsdörr.
– En låssmed fick blixtinkallas för att byta tillbaka låset. Under tiden fick jag sitta och vänta med poliserna i bilen. Stämningen var väl inte så där översvallande.
Samtidigt, tisdag eftermiddag, uttalade sig kammaråklagare Lindha Strömberg på nytt i media:
”Den preliminära bedömningen från obduktionen kan inte påvisa skador på kvinnan som förorsakats av yttre våld.”
”Därför har jag beslutat att släppa mannen fri. Däremot är han fortfarande en del i förundersökningen även om vi inte för tillfället betraktar honom som misstänkt” , sade hon i PT.
Pizza från grannarna
Två dygn efter dödsfallet, efter 48 timmar som frihetsberövad, klev 72-årige Sven Nilsson åter in i lägenheten tillsammans med Rocky.
Minnesbilderna smärtade, ångesten gnagde, förtvivlan och saknaden gick formligen att ta på.
Några grannar ringde på dörren. Kramar, tårar varvades med leverans av nygräddad hämtpizza och behövliga samtal.
– Jag har haft ett enormt stöd från alla närboende. Jag har väl aldrig fått så mycket kramar som dagarna efteråt när jag och Rocky var ute på promenad.
En dryg vecka efter dödsfallet åkte Sven Nilsson till Fonus i Skellefteå för att diskutera allt det praktiska runt Annas jordfästning i Skellefteå gravkapell.
– Fonus lovade bland annat att ta hand om transporten av henne till kapellet.
”Ja, då får ni hämta henne på rättsmedicin i Umeå där hon har obducerats” , förklarade Sven Nilsson.
”Umeå? Men hon är redan transporterad tillbaka till Piteå enligt våra papper” , förklarade den Fonusanställde.
Detta hade ingen berättat för maken Sven.
– Nog kändes det konstigt att hon hade befunnit sig i Piteå i flera dagar, i ett kylrum vid lasarettet, så nära, utan att någon informerat mig, säger Nilsson.
Ingen prio längre
– Polisen har aldrig hört av sig självmant med någon information sedan jag blev släppt. Ingen har erbjudit varken hjälp eller stöd, eller någon typ av upprättelse.
– Jag har själv ringt och sökt svar, och fått besked om att det skulle kunna ta tid med den slutliga obduktionsrapporten. Ärendet hade ingen prio, förklarade man. Först när de visste något skulle de ringa tillbaka.
På polisens hemsida har den misstänkta våldsgärningen inte på något sätt förtydligats utöver det som inledningsvis skrevs på söndagskvällen den 22 juni.
Kammaråklagare Lindha Strömberg har skickat brev hem till dödsboet och av skrivelsen framgår att Sven Nilsson är avförd som misstänkt.
– Men kammaråklagaren noterar i samma brev att utredningen av ”brottet” fortsätter. Varför står det så, på två ställen dessutom? Det är ju inget brott, säger Nilsson.
Så här skriver Strömberg:
”Att misstänkt avförs från förundersökningen betyder att utredningen av brottet fortsätter, men att utredningen då inte kommer att avse en eller flera av de personer som varit misstänkta för brottet.”
Älskade Anna
– Jag älskade Anna. Vi har haft ett bra liv tillsammans och jag skulle aldrig ens ha tänkt tanken att göra henne illa.
– Vi träffades på äldre dagar, hösten 1994, båda med tidigare förhållanden och barn i bagaget. Jag var vd och delägare i ett IT-konsultföretag med så småningom hundra anställda. Anna var sjukpensionerad efter en svår arbetsskada i axlar och rygg.
För att döva kroniska smärtor, sömnbesvär och hjärtproblem tog hon dagligen stora doser av starka mediciner.
– På senare år upplevde jag att hon åt väl mycket medicin. Jag ville inte vara någon kontrollgubbe men tog ändå upp frågan med en läkare. Jag var orolig för henne.
Död utan lidande
– Hon blev liksom omtöcknad, kunde ta snedsteg och fallrisken fanns alltid där. Jag tror att mixen av mediciner förorsakade henne blåmärken vid minsta stöt. Ibland var hon blå utan att hon ens kunde härleda någon orsak.
– Min högsta önskan är att det gick fort när hon dog. Att hon inte behövde lida.
– När jag hittade och vände henne på golvet såg hon i alla fall inte ledsen ut. Det är så jag försöker ha kvar den sista minnesbilden. Inget lidande. Ingen smärta.
Jordfästning
Anna Nilsson jordfästes i Skellefteå gravkapell fredagen den 18 juli – utan att maken, barnen eller övrig släkt hade fått något besked om dödsorsaken.
– Hon har därefter kremerats och jag har själv jordsatt urnan i en minneslund, säger Sven.
Först den 26 augusti, drygt nio veckor efter dödsfallet fick Sven Nilsson besked om vad som hade förorsakat Annas död.
Hon dog av hjärtstillestånd. Ingen infarkt, utan hjärtat upphörde helt enkelt att slå innan hon föll handlöst i golvet.
Fotnot: Sven Nilsson, Anna och Rocky är omskrivna med fingerade namn på 72-åringens egen uttryckliga begäran.