Kerstin Sahlström pekar på dörren till klassrum B:4.
– Här är ”katastrofrummet”, som jag brukade kalla det, säger hon.
Att låsa upp klassrummet efter en regnig natt var alltid lika spännande; hur stor var skadan? Hur mycket vatten hade läckt in? Ofta hade vaktmästarna ställt dit hinkar för att samla upp det värsta takdroppet, berättar Kerstin Sahlström.
Hon rör sig vant i korridorerna på plan 3 i Odenhuset. Inte så konstigt kanske, då hon har jobbat på Strömbacka sedan skolan byggdes 1973. Kolleger som vi möter hejar glatt och frågar hur det är.
– Tack, det är bra! säger den rutinerade språkläraren och strålar av energi.
Som en struts
Kerstin Sahlström är en av minst 25 personer som haft arbetsrum på plan 3 och som drabbats av cancer.
– När man jobbar på en sjuk arbetsplats har man alla barriärer uppe. Man går i någon slags strutsposition och tänker: det drabbar inte mig.
Men det gjorde det.
Det kom varningstecken. Hon kontaktade sjukvården.
– Sedan åkte jag med elever till Spanien. När jag kom tillbaka hade jag fått två kallelser till sjukhuset, minns Kerstin Sahlström.
Det var på våren 2005. Redan hösten därpå var hon tillbaka på jobbet, efter operation och strålningsbehandling. Men trots att hon blivit fri från cancern fortsatte problemen. I höstas opererades hon på grund av sviter efter strålningen, och blev äntligen av med smärtor och besvär som plågat henne i flera år.
Rädsla och otrygghet
Kerstin Sahlström tvivlar inte en sekund på att cancerfallen i hus Oden har en koppling till inomhusmiljön.
– Jag är helt övertygad om att det har att göra med branden; hur man behandlade brandresterna och försökte spara någon krona på det. Det blev ju inte så bra, säger hon.
Vi sätter oss ner och pratar. Kerstin Sahlström blir påtagligt berörd. Det är smärtsamt att prata om alla kolleger som drabbats, varav en del inte längre finns kvar.
– Varje dag håller jag tummarna för att det inte ska drabba någon av ungdomarna, säger Kerstin Sahlström och syftar på de yngre kollegerna.
En av dem är Anna Bergström. Hon har sitt arbetsrum där Kerstin tidigare satt.
– Det finns en rädsla och otrygghet kring det där. Men vad ska man göra? säger hon och konstaterar att hon redan arbetat i sju-åtta år innan Odenhuset sanerades.
Hon kan på rak arm räkna upp en handfull kolleger som suttit i hennes eller angränsande arbetsrum och som har drabbats av cancer.
– Det känns väldigt olustigt. Varje gång någon blir sjuk tänker man: är det på grund av inomhusmiljön?
Fundersam skolläkare
En annan som reagerat över miljön på Strömbackaskolan, är distriktsläkare Gunnar Persson.
Numera är han pensionär och har dragit sig tillbaka från över 30 års tjänst som skolläkare på Strömbacka. Han dömer helt ut renoveringen av huset efter branden 1989, då fuktskador och brandrester byggdes in i väggarna.
– Saneringen var ju totalt undermålig. Vissa kände på en gång när de kom in i vissa delar av skolan, att här finns det mögel, säger han. Han har inte märkt någon ökad cancerfrekvens bland eleverna på Strömbackaskolan. Däremot har problemen med astma, allergier, eksem, besvär från slemhinnor i övre luftvägarna och ”sjukahussymptom” varit relativt omfattande.
I samband med fynden av möglet Stachybotrys i Odenhuset hösten 2008 beslutade Gunnar Persson, i samförstånd med skolledning och skolsköterskor, att kartlägga besvären bland eleverna. Elever som haft stora och svårförklarade besvär med exempelvis astma, allergier i luftvägarna, irriterade slemhinnor och eksem, och som blev bättre under helger och skollov, fick fylla i ett frågeformulär. Av dem kallades ett 20-tal till provtagning. Det visade sig att ungefär hälften utvecklat antikroppar efter att de kommit i kontakt med Stachybotrys.
– Kroppen har alltså känt av det och reagerat på det, men ingen hade utvecklat allergi mot Stachybotrys, säger Gunnar Persson, som påpekar att fynden av antikroppar inte överstiger de värden man kan förväntas hitta bland befolkningen normalt.
Kamp om livsrummet
Skolläkaren vände sig till experter både i Sverige och Finland för tips och råd. Han lärde sig att svampar, mögel och bakterier kan avge gifter – toxiner – för att försvara sig och vinna livsrum.
– Det är de som man anser är huvudorsaken till sjukahussjukan, inte Stachybotrys som sådant frånsett i extremt hög förekomst. Det är bara en indikator på att här har man en sjukahussjukemiljö, säger Gunnar Persson.
I miljöinventeringen i samband med saneringen av Odenhuset år 2009, hittades flera mikroorganismer som är kända för att producera toxin. Efter att huset sanerats kallades eleverna till skolhälsovården för återbesök. Alla som dök upp hade blivit bättre.
– Efter restaureringen av hus Oden har den nästan totalt försvunnit, den här sjukdomsbilden med rinnande röda ögon, irritation i näsan, förkylningssymptom, huvudvärk, trötthet och astmabesvär. Tidigare hade man på var och varannan mottagning elever som kom med sådana här besvär. Efteråt var det så gott som borta, berättar Gunnar Persson.
Oklar exponering
Sin sammanfattande rapport avslutade Gunnar Persson med en fri fundering: ”Om elever som under 1–3, max 4 år exponerats för fuktskador med mögelangrepp och utvecklat antikroppar p.g.a. exponering för Stachybotrys, vad kan då 10–20 års exponering ha för inverkan på sjukdomsutveckling?”
I dag anser han sig ha fått svar på den frågan.
– Det är ju gjort en undersökning bland personalen, och där har man inte sett någon ökad cancerincidens i förhållande till normalbefolkningen. Men naturligtvis har många mått dåligt på samma sätt som eleverna i vår undersökning, säger Gunnar Persson.
Byggnadsmykolog och mikrobiolog Aime Must har arbetat mycket med analys och utredningar av mögelskadade hus, bland annat på Svenska miljöinstitutet. Hon tycker att det är beklagligt att inga undersökningar gjorts i Odenhuset för att ta reda på hur lärarna exponerats för Stachybotrys.
– Materialprov är ju en sak, då konstaterar man ju att själva materialet är skadat. Men hur ser exponeringen ut för dem som vistas där i lokalen? säger hon.
Mycket forskning kvar
Forskning visar att om det finns Stachybotrys i väggarna, så sprids det även till dammet.
– Man borde ha tagit dammet och sett om det fanns fragment av Stachybotrys eller andra giftiga svampar i det. Likadant i luften. Är det en normalflora eller en avvikande flora i luften? Annars kan man ju inte koppla det till någon slags exponering. Man äter ju inte byggnadsmaterial utan det är ju via andningsvägarna man får in det, säger Aime Must.
Ny forskning visar att det krävs mindre mängder mögelgift än man tidigare trott för att immunförsvaret ska påverkas. Dessutom frigör mögelsvampar fragment som är mindre, och deponeras mycket effektivare i lungorna, än man tidigare räknat med. Hur stora doser en människa måste andas in för att mögelgifter ska vara skadliga, återstår för forskarna att ta reda på.
Sedan Mosebok ...
– Det vet man sedan Mosebok, att människor brukar må dåligt i fukt- och mögelskadade byggnader. Därför ska man ta bort allt fukt- och mögelskadat material. Men exakt vad det är som gör att man mår dåligt, det vet man inte. Forskningen har inte kommit så långt att man kan säga att vissa mikroorganismer är farligare än andra, säger Anders Lundin, ordförande i Swedish Chapter of International Society of Indoor Air Quality and Climate, Swesiaq.
Han råder kommunen att skicka ut en enkät till elever och personal, för att följa upp deras upplevelse av miljön i Odenhuset efter den senaste saneringen.
Locket på
Anders Lundin lyssnar med intresse på historien om Odenhuset, om branden och om återuppbyggnaden. Enligt Anders Lundin har det vid branden troligen frigjorts ämnen som kan vara både irriterande och cancerframkallande. Hur det har påverkat personalen i huset vet ingen, men enligt Anders Lundin måste första steget vara att ta reda på om fler än normalt drabbats av cancer. Han dömer ut den utredning som Umeå universitet gjort.
– Man kan ju inte ta hela skolan, med olika byggnader, olika plan och allting. Då blir det ju ointressant, säger Anders Lundin.
Utifrån registret över anställda, har PT låtit personal lista vilka som jobbat i Odenhuset. Att kommunen godkänner utredningen, trots att det bevisligen går att få fram uppgifter om vem som har jobbat var, ser Anders Lundin som ett mysterium.
– Då förstår jag inte hur de tänker, mer än att de vill lägga locket på.