Orgelprofessor med tongivande intressen

- Ett starkt barndomsminne är när jag går med min far på Katarina Bangata och vi möter en man som morsar: "Tjena, Olle!" och pappa hälsar tillbaka: "Tjena, Nacka!" Det var fotbollslegenden Lennart "Nacka" Skoglund, som - det här var i början av 1960-talet - nyss hade återvänt från Italien till Sverige och Hammarby IF. Jag fick hälsa på honom och det var ett av min barndoms stoltaste ögonblick.

- Jag blev lidelsefullt intresserad av fotboll och följde med pappa på Bajens alla matcher (jag tror han behövde sällskap). Men sedan tog musiken över, berättar Hans-Ola Ericsson när vi träffas i hans och Lena Wemans, hustru och kollega, med musikinstrument välfyllda hus på Berget.

Kommer du från ett musikaliskt hem?

- Ja, far sjöng gärna, och sjunger fortfarande, han ska fylla 91 år. Fast till yrket var han krögare, han ägde krogen Bacchi Wapen vid Järntorget i Gamla stan. Matlagning och musik har faktiskt mycket gemensamt. Matlagning har varit en stor inspirationskälla för mig.

Du fick din första musikaliska fostran i Stockholms gosskör?

- Mmm, när jag var sju år. Sedan sjöng jag jättemycket, var solist i kören, fram till målbrottet. I nioårsåldern började jag i Stockholms musikklasser och studerade bland annat piano. När jag var 13-14 år fick jag en flygel av mina föräldrar, trots att de inte hade det alltför lätt ekonomiskt. Jag hade en väldigt positiv barndom, fast i början var det väl inte så positivt att behöva öva piano regelbundet, kanske tio minuter varje dag. Det var ett slags kärleksfull indoktrinering.

Senare började du studera orgel och även komposition?

- Redan från nio års ålder fick jag möjlighet att ta orgellektioner. På eftermiddagar och kvällar övade jag på orgeln i Högalidskyrkan, jag satt där ensam i en nedsläckt kyrka och det kunde vara rätt läskigt när man skulle gå hem. När jag var 13 år fick jag börja studera komposition för Torsten Nilsson, en stor förebild för mig, det närmaste man kunde komma Ligeti i Sverige. Jag högaktar honom som tonsättare och interpret.

Pop- och rockmusiken lämnade dig i stort sett oberörd, hur kommer det sig?

- Beatles fanns förstås med, tack vare min syster. Och i sena tonåren lyssnade jag på Hendrix och Zappa. Men jag upptäckte den nya konstmusiken tidigt. Det som fick mig att tända till ordentligt var ett möte med polacken Pendereckis mässa "Utrenja", som jag hade förmånen att få medverka i bara elva år gammal tillsammans med berömda sångare som Elisabeth Söderström, Kim Borg och Kerstin Meyer. Antal Dorati dirigerade. Det var stort. Pendereckis musik tog tag och skakade om mig: ett sådant djup, en sådan komplexitet och samtidigt en sådan direkthet! Min önskan var att få studera för Penderecki i Krakow, men det vart inte så. I stället började jag studera i Freiburg i Tyskland som 19-åring.

Du betraktar Tyskland som ditt andra hemland?

- Ja, där finns ett stort intresse för den musik som jag representerar och jag har lättare att få gehör för det som jag vill uttrycka musikaliskt där. Jag har en permanent gästprofessur i Bremen, där den svenska VM-truppen i fotboll förresten hade sin bas.

Du har bott i Piteå i närmare 20 år, hur hamnade du här?

- Jag började jobba på Musikhögskolan 1987, det var ett lektorat, en halvtidstjänst som växte. Och så utlystes en professur, som jag har innehaft sedan 1989. Piteå är numera hemma för mig, jag trivs här både med jobbet och staden och reser inte lika mycket som tidigare. Från i höst kommer jag att ha 15 studerande från åtta nationer på konsertorganistutbildningen, och det kräver att jag är mer regelbundet närvarande. Jag gick i taket med 200 resdagar om året. Det var ohållbart, hälsan blev lidande och förra våren fick jag veta att jag hade diabetes. Nu försöker jag leva som en exemplarisk diabetiker, äta hälsosamt och motionera. Jag går med stavar på Grisberget en timme om dagen och har gått ned 30 kilo.