REGGAE. Min första bekantskap med Kultiration var genom frontmannen Marcus Bergs soloplatta som kom för några månader sedan. En hänförande reggaeplatta i folkton som i ljud och känslor ligger nära Jan Johanssons klassiker "Jazz på svenska". Lika tungt faller jag inte för "Döden föder". Främst för att den ton av nordiskt vemod som tydligt präglade Bergs soloutflykt och som gjorde att den skilde ut sig från all annan reggae jag hört, inte är lika tydlig. Nu är inte det här någon dålig platta. Tvärtom. Det här är ett band som är ute efter att tänja gränser - och lyckas med det. I deras organiska reggae finns plats för mustigt blås, melankoliskt dragspel à la Piaf, stämningsfullt fiolspel och när det låter som allra bäst - en ton av svensk folkmusik. Det här är dock först och främst en renodlad reggae-platta, vilket också delvis är problemet.
